Startsidan

Superkommersiell mässa fylld av fantastisk konst

Läs hela artikeln från Svenska Dagbladet  18 juni, 2018

Visst är Art Basel superkommersiell, men upplevelsen av så mycket kvalitetskonst under några korta dagar är intensiv. Utmaningen är att orka hålla sinnet öppet trots mängden, skriver Karolina Modig, som sett en ovanligt politisk upplaga av den stora konstmässan.

Årets Art Basel, som avslutades i söndags, var den 49:e i ordningen och anses vara den konstmässa som statusmässigt ligger högst. Nära 300 gallerier och cirka 4 000 konstnärer medverkade. Kvaliteten på konsten är skyhög: här hänger Picasso bredvid några av de mest lovande unga stjärnorna.

På den inledande presskonferensen brukar högsta chefen Marc Spiegler passa på att lyfta aktuella världsproblem som mässan på ett eller annat sätt förhåller sig till. I år – när omskakande händelser som Brexit och Trump blivit normala – pratades det i stället galleriernas kamp för överlevnad. Spiegler menade att även många av de gallerier som är av digniteten (och som har de finansiella musklerna) att ställa ut på Art Basel, kämpar i motvind och behöver samlande platser av det slag som mässan erbjuder. Under årets mässa såldes dock flera verk redan innan mässan öppnat, och de svenska gallerierna på plats, Andréhn-Schiptjenko och Galerie Nordenhake, var på onsdagen nöjda med sin försäljning. Båda visade lyckade bås med Cajsa von Zeipel, Ridley Howard och Tony Matelly, respektive Ann Edholm, Meuser, Alan Uglow, Stanley Whitney och Rémy Zaugg.

Spiegler lyfte också det faktum att Art Basel i år i högre grad än tidigare representerar konstnärer som tidigare förbisetts på grund av kön och ursprung. Curatorn för sektionen ”Unlimited” , Gianni Jetzer, berättade att antalet afrikanska och afroamerikanska konstnärer är mycket högre än tidigare år. Jag är så klart glad att det är högre, men kan inte låta bli att tycka att påpekandena (som kommer från en helvit panel med fyra män och en kvinna) förstärker känslan av vi och dem. Förhoppningsvis handlar det om en övergångsperiod, och jag ser onekligen fram emot när vi inte om och om igen behöver belysa vettig representation i åtskiljande termer.

En av de första stora försäljningarna gjorde galleriet Hauser & Wirth redan under de första timmarna, när de sålde en målning av den amerikanska konstnären Joan Mitchell för 14 miljoner dollar. Om det är ett tecken på att Mitchell är på väg mot samma prisklasser som hennes manliga likar Jackson Pollock och Willem de Kooning återstår att se.

Under året har flera texter, bland annat boken ”Dark side of the boom” av Georgina Adam, avslöjat de kontroversiella köp och sälj-spel som pågår bakom kulisserna på konstmässor världen över. Kanske var det för att ta fokus från det som Unlimited-sektionen i år var så mättad av politiska verk. Som tur är övertrumfade upplevelsen av verken känslan av en eventuell dold agenda; däribland Robert Longos ”Death Star II”, bestående av 40 000 patroner, Candice Breitz videoverk ”TLDR”, om sexarbetare, och He Xiangyus ”Untitled”, om Kinas ettbarnspolitik. Här fanns även Jon Rafmans obekvämt hypnotiserande videoverk ”Dream Journal”.

Gallerisektionen, med över 4 000 konstverk, är inte lätt att sammanfatta. Men kortfattat: mycket färgsprakande måleri av bland andra Turner Prize-vinnaren Lubaina Himid och glödheta Kehinde Wiley; en hel del politiska textbaserade slagordsverk. Svensk representation – förutom via gallerierna Andréhn-Schiptjenko och Nordenhake – fanns genom Andreas Erikssons målningar hos både Neugerrimschneider och Stephen Friedman Gallery, Cecilia Edefalk hos Carlier Gebauer, Nathalie Djurberg och Hans Berg hos Gió Macroni och Miriam Bäckström hos danska Nils Staerk.

Som tidigare år är ”Statements”-sektionen, som visar 18 solopresentationer av konstnärer på uppgång, bland det mest intressanta på mässan. Här behandlas frågor som hållbarhet, bostadssituationen och mänsklig exploatering, och här visas även stor hantverksskicklighet upp. Verk som står ut är bland andra Rodrigo Hernández handbankade guldfris ”The shadow of a tank”, Doreen Garners ”Red rack of those ravaged and unconsenting”, som kommenterar medicinska experiment på svarta kvinnokroppar, och Aude Parisets ”Promession dormitorium” med levande, plastkonsumerande maskar.

Art Basel är utan tvekan superkommersiellt. Men det är också en sprakande plattform fylld av fantastisk konst. Att lämna mässan utan att någonstans ha blivit berörd måste antingen bero på överdriven cynism eller på dåliga skor.

Bild: Jon Rafman, ”Dream journal”. Foto: Art Basel/Sprueth Magers

Böcker