Den dansk-palestiska konstnären Larissa Sansour är sist ut på Göteborgs konsthall vid Götaplatsen. Karolina Modig ser en dystopisk men poetiskt drabbande utställning.
Sången hörs ut i entrérummet och den mollklingande operan leder in till en videoinstallation som sträcker sig över hela fonden på det största rummet i Göteborgs konsthall. Sopranen Nour Darwish går genom urblåsta rum och gråtonade ödemarker, med dimma bolmande kring fötterna.
Hon sjunger en aria av den libanesiske kompositören Antony Sahyoun, som bygger på Gustav Mahlers ”Kindertotenlieder” och den palestinska folksången ”Mashaal” – båda tillkomna i dyningarna av förlust och bottenlös sorg.
Verket ”As if no misfortune had occured in the night” är skapat av den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansour och är en av tre filmer som utgör ”Indigo är sorgens färg” på Göteborgs Konsthall, tillika den sista utställningen i lokalerna på Götaplatsen.
Utställningstiteln syftar på en palestinsk tradition att bära blått när någon dött. I det inledande verket har den både personliga och universella sorgen över ett förlorat barn vävts samman med det generationsöverskridande trauma som präglar palestiniers verklighet.
Glidningen mellan generationer utmärker även ”In Vitro”, där handlingen utspelar sig i en dystopisk framtid. I en underjordisk bunker samtalar två kvinnor om längtan, fabricerade minnen och om att känna sitt land genom tidigare generationers smärta.
Utställningen är avskalad: tre stora skärmar i varsitt rum med svarta stolar, kyrkbänkar och biostolar som enda rekvisita. Men den 1,5 timma som filmerna tar i anspråk ger tillbaka en drabbande och ofta slående vacker upplevelse.
Den tredje filmen, ”Familiar phantoms”, blir med sitt dokumentära anslag en välbehövlig kontrast till de andra två. Färgen och det episodiska experimenterandet har en lättare andning, och här blandas Super 8-klipp och privata foton med teatralt skådespeleri. Återigen handlar det om minnet, dess tricksterkaraktär och funktion. ”Allt är minnen som jag ärvt” säger berättaren och understryker flera gånger sin egen opålitlighet.
I samarbete med den danske filosofen Søren Lind tar Sansour sig an ämnen som sorg, minnen och trauman, och använder sig av fiktion och sci-fi för att berätta om en verklighet som hon säger sig ha svårt att hantera utan fiktionens distans.
I stället för att konfrontera oss besökare med brutal verklighetsdokumentation låter hon konsten få övertaget och insikterna sippra in i vårt medvetande genom poetiska filter.
När utställningen stänger den 12 januari stänger som sagt också konsthallen. Fram till att den öppnar igen i Slakthuset i Gamlestaden 2026 ska man i halvnomadisk form jobba med konstnärliga projekt i det nya området.
Sista chansen nu alltså att besöka konsthallen på Götaplatsen, och dessutom få uppleva Larissa Sansours drabbande poetiska och dystopiskt storslagna exit.
Läs mer om konst på dn.se
