Startsidan

Skärvor av tid och rum

Läs hela artikeln från Fotografiskas tidning  20 maj, 2019

Fotografen och konstnären Scarlett Hooft Graafland reser till avlägsna platser och skapar konst ur den kontext hon finner. Märkliga tolkningar av den verklighet som råder. Och hon lämnar inga spår.

På vita, toppiga miniatyrberg i ett lika kritvitt, vidsträckt landskap, sitter kvinnor med vita överdelar och färgglada kjolar, långa svarta flätor och små bulliga svarta hattar. Som i frihetsgudinneposer håller de i ena handen varsin pinne med rosa spunnet socker.

– De här bolivianska kvinnorna lever väldigt tuffa liv, nära saltöknen. Det finns inte många möjligheter för dem och vardagen är ofta en kamp. Genom att sätta dem på de här små bergen ville jag placera dem på piedestaler och lyfta dem ur sin hårda vardag. Det är en av mina personliga favoritserier, kvinnorna skrattar och man ser att de uppskattade att vara med. Den serien utstrålar väldigt fin energi, säger fotografen Scarlett Hooft Graafland.

Hooft Graafland är utbildad skulptör, vilket förklarar det konstnärligt precisa, mycket lekfulla uttrycket i hennes fotografi. Efter konstskolestudier i Haag tog hon en masterexamen på Parsons School of Design i New York. Under tiden på Parsons experimenterade hon mycket med installationer och använde sig av foto och video för att dokumentera det hon gjorde. När hon betraktade bilderna insåg hon att de var väldigt starka i sig själva. När hennes uttryck började växa fram handlade det också om rent praktiska aspekter.

– Jag reser till så avlägsna, isolerade platser världen över, att skulle jag inte dokumentera det jag gör skulle inte många få se det. Jag tycker också om att dokumentera ögonblick, små skärvor av tid, som sedan försvinner gen. Jag är alltid väldigt noga med att inte lämna några spår bakom mig, tar alltid med mig allt tillbaka och städar upp. Jag tilltalas av idén att inte lämna några avtryck.

Scarlett Hooft Graafland reser iväg ensam till platser som sällan får besök av utomstående. Innan lägger hon mycket tid på att hitta en kontext, pratar med folk som är insatta, som kanske redan känner någon i den regionen hon ska besöka. Med sig på resan har hon sedan sin analoga kamera, stativ och eventuellt lite rekvisita.

– Jag tycker om att improvisera och bestämma det mesta när jag kommit fram. Jag vill alltid vara på plats under en längre tid, för att bli del av kulturen, lära känna människor och hitta lokal befolkning som vill hjälpa mig med projekten. Det syns inte i verken, men något av det viktigaste för mig är att hitta folk som kan hjälpa till på plats. Jag vill att även modellerna ska vara del av lokalbefolkningen. Ibland använder jag mig själv – man kan se mig på några bilder, där jag hänger i ett träd eller ligger på ett tak – men framför allt handlar mina fotografier om befolkningens verkligheter. Jag brukar rita upp bilder och förklara vad jag vill göra innan jag tar bilden, låta dem bli del av historien jag vill berätta.

När hon var barn drömde hon om att bli zigenare och upptäcka världen i bil. Hon drivs fortfarande av upptäckarpulsen, dras till vackra, speciella, isolerade platser och njuter av att lära känna platserna, kulturen och människorna.

– Jag drivs också av att visa något annat än den bild man får förmedlad genom nyhetssändningar. Arabvärlden till exempel, behöver få andra historier berättade. Samma med inuiterna. Det behövs hoppfullhet och humor. Många av de här områdena har det tufft, men det finns ljus och hopp även där.

Scarlett Hooft Graafland fotar med analog kamera, för att betraktaren ska kunna lita på att allt de ser är på riktigt. Eftersom vissa saker kan te sig så surrealistiska att de ibland ser photoshoppade ut, blir det ännu viktigare.

– Ibland är det oerhört frustrerande att komma hem och inse att vissa verk inte är så bra som jag hoppats. Men ofta blir det bra. Det analoga ger mig också ett lugn och fokus när jag tar bilden. Allt handlar om hur jag tar bilden där och då. Jag tycker också att färgerna blir mer extrema och klarare.

Hooft Graafland är nyss hemkommen från Bolivia, men har redan börjat drömma sig bort.

– Jag skulle vilja åka till Bhutan. Det är ett väldigt litet land och de släpper inte in så många varje år. Det verkar vara ett fascinerande land, inte många har varit där. Men det ligger i framtiden.

 

Böcker