Som svart lesbisk aktivist vill Zanele Muholi avslöja förtryck, brutalitet och exploatering. Hennes vapen är kameran och den egna kroppen.
Zanele Muholi kallar sig inte konstnär. Hon är en ”visual activist”, som genom fotografi konfronterar ras-, identitets- och representationsfrågor. Som svart, lesbisk kvinna vill hon lyfta båda sina egna och andras erfarenheter av vad det innebär och har inneburit att vara svart och queer. Hon säger att hennes arbete är en plats för människor att få synas, bli respekterade, uppmärksammade och framför allt ihågkomna genom.
Genom Fotografiska-aktuella utställningen Somnyama Ngonyama (”Var hälsad, mörka lejoninna”) vill Muholi visa på händelser och situationer som man som svart person kan utsättas för. Den totala serien kommer att bestå av 365 porträttbilder, för att, som hon säger: ett år i en svart människas liv är fullt av erfarenheter och upplevelser som behöver berättas om.
– Jag har upplevt olika former av diskriminering och rasism på grund av min hudfärg, särskilt när jag som aktivist rest runt och promotat min konst. När jag reflekterade över hur den svarta kroppen stereotypiseras, kom tanken att använda mitt eget ansikte i samtliga porträtt. Jag vill att alla alltid ska påminnas om hur viktiga våra svarta ansikten är, när de konfronteras med dem. Att använda en modell var aldrig ett alternativ, jag ville inte utsätta någon annan för den här smärtan.
I porträtten är hon iklädd olika typer av rekvisita, som genom sin form eller sitt material tar upp frågor som social brutalitet och kapitalistisk exploatering, miljöproblem och exotiserande avbildningar. Porträtteringarna visar på specifika händelser; historiska eller ännu pågående uttryck för orättvisor och förtryck.
– Genom materialen undersöker jag relationen mellan nu och då. Den grårandiga filten associeras till exempel ofta med Sydafrikanska fängelser som drevs av apartheid-regeringen. Filten symboliserar fångenskap i en vidare mening, och representerar också sorg – inte bara som ett minne av de svarta som led i fängelser under apartheid, utan även de många svarta HBTQI-individer som våldtas, lemlästas, och mördas brutalt i Sydafrika idag..
På ett porträtt är hon iklädd en gruvarbetarhjälm, ansiktet har stelnat i ett uttryck av chock. Avbildningen är en minnessten över massakern i Marikana 2012, då 34 strejkande gruvarbetare dödades av polisen. I ett annat har hon ett gummidäck runt halsen, som en liknelse till ”necklacing”: en avrättningsmetod som användes flitigt under apartheid-eran, då bildäck fylldes med bensin, träddes runt offrens armar och bröst och sattes i brand.
– Att dyka in i andras smärtsamma erfarenheter hjälper mig att hålla ihop; jag antar att man skulle kunna säga att det är min terapi, mitt självförsvar.
Porträtten är starkt psykologiskt laddade och navigerar mellan värden som skönhet och begär, rasism och objektifiering. Hon beskriver fotografiet som en terapeutisk kanal som förändrat hennes liv. Frustrationen av att leva som svart och homosexuell i ett homofobiskt samhälle, med insikten om att de historiska förtrycken ständigt fortsätter att reproducera sig i nya skepnader, blev under en period outhärdlig.
– Fotografi var det enda som var begripligt för mig. Jag behövde terapi men klarade inte av att sitta ner hos en psykolog. Så jag började fotografera. Att fotografera gör att jag kan ha en konversation med mig själv. Jag kan skapa en permanent dokumentation av andra inom min grupptillhörighet, för att försäkra mig om att de syns. Konst är mitt uttrycksmedel. Det helar mig, säger Muholi.
Men att ha en sådan blödande personlig relation till fotografiet är inte smärtfritt. Den visuella aktivismen innebär hot och hat, och hon är rädd. Det har varit inbrott i hennes hus, hårddiskar med porträtt av svarta lesbiska kvinnor har stulits.
– Ibland mår jag bättre efter en fotografering, men nästa dag är det en annan erfarenhet jag ska tolka som sliter sönder mig helt och hållet… Jag får höra om nya fall, nya hatbrott. För mig är fotografering ingen lyx, det är en nödvändighet.
Det hon gör behöver visas, säger hon. Folk behöver mer kunskap, människor som lever i förtryck måste förstå och känna att det finns alternativ och möjligheter. Det är en motståndskamp för alla svarta, queer- och trans-personer.
– Vi kan inte förnekas vår existens. Vi kan inte bara sitta ner utan att dokumentera och visa upp de liv vi lever. Vår viktigaste uppgift är att skapa ett visuellt arkiv som lever vidare efter oss. Somnyama Ngonymama blir det som jag vill att människor ska förknippa mitt namn med, och som kan bli en referens för ett annat svart barn. Min huvudagenda är att queerifiera, svartifiera, öppna upp och ockupera platser som vi nekats tillgång till historiskt, säger Zanele Muholi.
CITATCRED:
Zanele Muholis svar i den här intervjun är utdrag från ”Archive of The Self: A Conversation between Renée Mussai and Zanele Muholi”, som först publicerades av Autograph ABP (London: 2017), och som kommer i monografin som publiceras av Aperture ”Zanele Muholi: Somnyama Ngonyama, Hail the dark Lioness” (New York: 2018)
Bild: Zanele Muholi. Courtesy of Stevenson, Cape Town/Johannesburg and Yancey Richardson, New York
