Startsidan

Peters passioner

Läs hela artikeln från Fotografiskas tidning  20 maj, 2019

Han fotar analogt, svartvitt, poetiskt sensuellt. Enligt Vincent Peters handlar fotografi om autenticitet och passion, och en fotografs överlevnad om teknikresistens och förmågan att göra motstånd.

Han blev utkastad från skolan innan han gått klart highschool, fick inte komma in på konstskola för att han var för ung och tjänade inte en krona på sitt fotograferande förrän han närmade sig 30. Nu, 20 år senare, har Vincent Peters porträtterat såväl de största modellerna som skådespelarna och arbetat för de mest namnkunniga modeaktörerna. Skiftet kom tack vare en snällare tid, ett beslut och en osviklig passion.

– Jag kom in i branschen på nittiotalet, i en tid när det fanns ett behov för ett personligt uttryck. Jag behövde aldrig dra en gräns mellan personligt och kommersiellt fotografi, det fanns utrymme att växa i kontakt med redaktioner och beställare. Redaktörerna lärde mig vad jag behövde kunna och göra för att få jobba med dem. Det var inte som idag när allt ska se likadant ut, alla kopierar varandra och försöker göra så få fel som möjligt.

Efter att Vincent Peters blivit utslängd från highschool sökte han till en konstskola där man kunde komma in utan examen om man fick dubbelt så många poäng på konstnärlig talang som genomsnittet. Peters fick en poäng för lite, men hade antagits ändå om han inte varit så ung. Skolan uppmanade honom att komma tillbaka när han gjort praktik i branschen i några år, och Peters började assistera en fotograf. Det blev ingen konstskola, fotografiet blev en passion som inte kunde avbrytas. Men när han fyllt 28 och fortfarande inte kunde betala sina räkningar tog han ett beslut.

– Jag ville inte fortsätta att leva så, och jag ville också se om jag kunde bli bra på någonting på riktigt. På den tiden kunde du göra ett ”test” i New York, då du plåtade unga modeller som behövde bilder till sina portfolios. Jag skarvade mig in och fick jobb, men fick också veta att det märktes att jag inte var helt ärlig i det jag gjorde, att jag inte la in hjärta och själ. Så jag beslutade mig för att göra det, och att sluta kompromissa med mitt uttryck.

När han väl bestämt sig gick det snabbt. Han beskriver att hans sätt att porträttera, framför allt när det kommer till kändisar, är en produkt av hans egen fantasi. Han menar att så som vi generellt tror att kända människor är, egentligen är projiceringar av våra egna föreställningar om dem.

– Titeln på min första bok, I thought I knew you until I met you, stämmer väl med hur det är. Jag porträtterar kända människor utifrån hur jag föreställer mig att de ska vara. Mina bilder är väldigt teatraliska – de jag porträtterar kan vara autentiska, men de agerar också utifrån den roll som jag skriver in i dem. Fotografiet är ett möte med en riktig person, men också ett möte med en skapad föreställning om någon, en föreställning som jag har skapat i mig. Det är en väldigt personlig process. Varje bild är personlig. Ibland nästan för mycket.

Vincent Peters bilder balanserar på den mycket tunna linjen mellan sensualitet och objektifiering, som de senaste åren blivit än tunnare och omöjlig att inte ifrågasätta. Själv menar Peters att han klarar balansgången genom att belysa undertonerna och skapa något intressant av det icke uppenbara.

– Jag är inte intresserad av att göra en vacker kvinna bara vacker, eller att göra en naken kvinna sexig. Det är för enkelt. Det intressanta kommer när man plåtar dem på ett sätt som inte är förväntat: att fota en naken kvinna utan att det är nakenheten, utan personen, som blir viktig. Det intressanta är sårbarheten och ömtåligheten i den porträtterade. Om man kan förmedla det blir det en väldigt mycket bättre bild. Samma sak med kändisar: om man bara gör personen vacker på ett sätt som andra förväntar sig, följer man en kliché som inte blir särskilt intressant.

Böcker