En av samtidens mest kontroversiella kulturfrågor rör den om maktens påverkan på kulturskaparnas innehåll och uttryck. Karolina Modig frågar konstnärer, politiker och myndighetschefer hur den konstnärliga friheten kan skyddas.
Hur långt är ett snöre? Hur lång är en arm? Enligt militära termer, varifrån begreppet ”armlängds avstånd” härstammar, är ”armlängds lucka” ett mått mellan personer vid inrättning i led – man sträcker fram sin hand och rättar in sig så att luckan till framförvarande blir just en armlängd. Sedan andra världskrigets slut har begreppet även använts inom kulturen, men ett exakt mått på hur lång en arm är har aldrig definierats.
Under och inför andra världskriget fanns det nazister, fascister och kommunister som förbjöd ifrågasättande, kontroversiell och provokativ konstutövning och som la stora resurser på att upphöja den egna estetiska maktordningen. Ideologiskt handlade det om att få befolkningen att stödja en viss världsbild och människosyn genom kultur. Ett synsätt som hade vuxit fram över tid, men som inte präglat historien på något framträdande sätt. Redan på 1700-talet framförde filosofer idéer om maktdelning i meningen att skilja mellan exempelvis lagstiftande (parlament), dömande (rättsväsende) och verkställande (regering) makt. Under 1930-talet stöttades dock krigstidens kontrollerade hållning ganska så entusiastiskt av politikens inflytande och ingripande i exempelvis bedömning och prioritering av olika konstnärliga uttryck och verksamheter. I Tyskland anordnas utställningar för att väcka misstro mot ”entartete kunst” (degenererad/urartad konst), alltså konst som inte var godkänd av makten. I Sverige infördes importförbud för ”dålig” konst, och genom organ som Konstnärernas Riksorganisation och Statens konstråd upphöjdes ett antal konstnärer av den politiska överheten till att ha tolkningsföreträde och makt över vilka av deras kollegor som skulle få stipendier och offentliga uppdrag.
Läs hela texten här
