När Evelyn Bencicova följer sitt begär och sin drivkraft uppstår nya världar. Hon skildrar det som kommer inifrån henne själv, men vill också locka fram spegelbilden av betraktaren.
De påminner mig om något; de frusna poserna, den sterila scenografin, de kalla smutspastellerna. Det är något slags Roy Anderssonskt över det. Men liknelsen skaver. Det är inga marginaliserade bybor eller avmagrade gubbar som befolkar de avskalade miljöerna, och den bekanta Andersson-ångesten är flyktig. Personerna på Evelyn Bencicovas bilder är lika sterilt rena som bilderna i sig – kvinnor med polerad porslinshud och blekrosiga ansikten. Det vardagliga finns där, men det är något majestätiskt över den. De porträtterade är oåtkomliga, överjordiska; ”Sagan om ringen”-alver, ”Westworld”-robotar. Trots den urvattnade färgskalan och de stela poserna vibrerar bilderna av återhållen energi.
Evelyn Bencicova kallar det hon gör för visuell poesi. Hon har svårt att känna sig hemma med titeln fotograf, för hon tycker inte att hennes främsta färdighet är att ta bilder.
– Det handlar snarare om att skapa hela världar, platser där olika berättelser kan utspelas. Om att komma närmre och tränga in i människor, i platser och historier. Fotografi representerar passagen mellan min inre värld och världen utanför. Kreativitet är för mig att släppa hämningarna, att frigöra sig och följa sitt begär och sin längtan.
Bencicova växte upp i ett stort bostadskomplex där utsikten bestod av fönstren mittemot. Hon beskriver det som hundratals identiska skärmar som var och en berättade sin unika berättelse. Som barn brukade hon betrakta människorna innanför fönsterrutorna och bygga fantasivärldar utifrån de få detaljer hon kunde urskilja.
– Jag led av extrem närsynthet, kanske som straff för att jag stod där i fönstret med kikare och spionerande. Jag opererade ögonen som 18-åring och kommer fortfarande ihåg fascinationen jag upplevde de första dagarna efter operationen, ljusets variation, färgerna och skärpan. Varje gång jag fotograferar tanker jag på hur skört varje ögonblick är och hur mycket jag drivs av att föreviga dem.
Evelyn Bencicova beskriver sitt kreativa driv som att hon är fånge i sitt eget begär. Så fort ett projekt är klart står nästa vision på tur och skriker efter att få släppas lös. Arbetet är en passion, en mani som skoningslöst driver henne framåt utan att bromsa in; som gör det omöjligt för henne att sluta innan visionerna har visualiserats.
– Jag kan inte dela in min tillvaro i ”liv” och jobb, det ena föder det andra i symbios. För någon som inte har en aning om mina privata referenser är det såklart svårt att se hur mycket av mig jag lägger i det jag gör. Men jag är själv alltid intresserad av personen bakom ett konstverk. Jag vill veta vilka yttre förutsättningar det är som drivit den inre motivationen. Jag älskar känslan av att ”lära känna” konstnärer genom hur de fångat världen genom sin själ, säger Evelyn Bencicova
Titeln på utställningen, “Merror”, är en mix av orden mirror (spegel) och error (fel), och definierar det hon försöker fånga. Mirror reflekterar henne själv som kreatör, visar upp hennes sätt att tänka och lyfter det som ligger under ytan. Men framförallt är det betraktaren som reflekteras.
– Jag vill att betraktaren ska spegla sig själv och känna in sin egen tolkning snarare än att blint följa min. Samtidigt är den där spegeln inte helt blank. Den är full av sprickor som skapar friktion: en störning i det perfekta, en bug i systemet. Tanken är att betraktaren ska stanna upp, observera och tänka till. Det finns inget korrekt sätt att förstå bilderna på, det finns lika många tolkningar som det finns betraktare.
Hon säger att det hon gör sällan är vad det verkar vara. Det sterila är bara ett första, synligt lager. En vacker yta. Under ytan finns de subtila detaljerna som berättar så mycket mer.
– Du kan titta utan att se. Mina bilder måste dissekeras och observeras. Kanske upptäcker du något som stör, kanske hittar du skönhet i något du först tyckte var osmakligt. Jag tycker om att utmana betraktarens smak och acceptansnivå. Att ”tycka om” är alldeles för simpelt. Jag vill beröra på riktigt.
Bild: Evelyn Bencicova
