Under vårens massprotester i Turkiet stod konstnärer på barrikaderna. Vi talade med den turkiska konstnären Bedri Baykam, som själv har utsatts för ett mordförsök, om kampen för demokratiska rättigheter.
I slutet av maj gick den turkiska kravallpolisen till oväntad hård attack mot de demonstranter som samlats vid Taksimtorget i centrala Istanbul. Protesterna började som en reaktion mot myndigheternas byggnadsplaner i Geziparken, ett av Istanbuls få kvarvarande grönområden. Demonstrationerna växte snabbt till tusentals deltagare och spred sig vidare till andra städer runt om i landet.
På många håll har demonstranternas röster förts av konstnärer och intellektuella, vana att göra sina röster hörda på olika kulturella arenor. Turkiska konstnärer har sedan sjuttiotalet arbetat med politiska budskap, lyft fram hotet om ett politiserat islam och illustrerat den komplicerade relationen mellan Turkiet och västvärlden. Dagens yngre generation fokuserar i första hand på landets moderna historia, som frågor om nationell identitet. Många menar att Istanbuls biennal de senaste åren har bidragit till att uppmärksamma turkisk konst på en större, internationell arena. Konstscenen i Turkiet har, trots bristen på statliga medel, hittat en stark och modig röst, som väckt intresse både i och utanför landets gränser.
I orostider kan dock provokativa och starka röster lätt hamna i den mest intensiva skottelden. Bedri Baykam, konstnär samt en av grundarna av UNESCO-AIAP-IAA (International Association of Artists Turkish National Committee) berättar att Turkiets konstnärer har mött den senaste tidens oroligheter på olika sätt.
– Å ena sidan har vi konstnärer som inte vill stöta sig med regeringen. De är antingen helt opolitiska eller anhängare till AKP (red anm: det regerande partiet). Å andra sidan har vi, som tur är, ett större antal väldigt politiska konstnärer och författare som direkt motsätter sig AKP:s islamiserande, antidemokratiska politik. Vi som tillhör denna grupp har länge gått sida vid sida i kampen mot fascism och fundamentalism. För ett och ett halvt år sedan startade vi Artists’ Initiative, en proteströrelse med hundratals engagerade konstnärer, vars huvudslogan är ”We refuse”. Vi vägrar en antidemokratisk islamisering, censur och förtryck mot den fria pressen och inskränkningar i rätten att uttrycka sig fritt. Protesterna i Geziparken stod alltså i nära relation till vår grupp.
Baykam är kritisk mot mycket av den rapportering som västvärlden får ta del av, som han menar visar en ofullständig bild av oroligheterna. I mitten av sommaren kunde man till exempel i ett flertal medier läsa om det protestbrev som, bland andra intellektuella, författaren Orhan Pamuk skrev under. Baykam menar att det mer eller mindre är ett spel för gallerierna. Pamuk tillhör inte den konstnärliga kärna som sedan lång tid tillbaka engagerat sig mot de framväx- ande antidemokratiska strömningarna. Om polisen väljer att ge sig på provokativa konstnärer så är det inte Pamuk och hans närmast, som fram till nu stått regeringen nära, menar Baykam.
Medlemmarna i Artists’ Initiative har återkommande trakasserats av polisen, och utsatts för ogrundade rättegångsutfrågningar. För ett par år sedan utsattes Baykam själv för ett mycket uppmärksammat mordförsök i Istanbul.
– Vi har varit utsatta för trakasserier i åratal! För två och ett halvt år sedan blev jag själv nästan knivhuggen till döds av en fanatiker i ett beställt brott. Den media som vågar rapportera kring oppositionen, tidningar som Cumhuriyet, Aydınlık, Yurt, Sol och Sözcü, ger röst åt den verkliga oppositionen i Turkiet. Vår centralmedia kallas nu allt oftare för ”Penguin media” – en term som myntades samma kväll som massprotesterna i Geziparken började, då Turkiska CNN valde att sända en dokumentär om pingviner istället. Även andra kanaler sände mat- och reseprogram samtidigt som landet stod i lågor.
Baykam tror att protesterna kommer att ge avtryck i konsten.
– Helt säkert är att vi kommer att se mycket bildkonst, poesi, litteratur, fotografi, filmer, teater och annat som på ett eller annat sätt behandlar det som händer. Det är ännu lite tidigt för oss att kunna distansera oss från händelserna, eftersom de fortfarande är så aktuella. Men det är oundvikligt att det spirar av konstnärlig kraft tack vare de band av vänskap och solidaritet som knutits genom upproren. Ingen är rädd för att vara alltför provokativ, tro mig. Ingen är rädd för den där mörka regimen längre. Konsten håller motståndet aktivt!
Baykam berättar att folk har börjat förstå att ett liv utan frihet inte är värt att leva. Den politiska kampen som påbörjats har för många blivit ett sätt att leva. Efter att de politiska diskussionerna i många år mest engagerat den äldre generationen, har nu även de som tillhör vad Baykam kallar ”rock-, pop- och fotbollsgenegationen” börjat engagera sig aktivt.
– De turkiska konstnärerna måste tro på en gemensam framtid och på en kamp för ett fritt samhälle utan rasism, censur och fascism. Vi måste hålla kampen levande. Vi har inget annat val.
Sedan demonstrationerna har flertal rättegångar hållits mot bland annat journalister, politiker och militärbefäl. Flera av de åtalade, däribland minst tjugo journalister, dömdes till fängelsestraff på mellan sex och trettiofyra år.
