Hon har gjort projekt med Beyoncé och Jay-Z och visar just nu figurer skapade av bearbetade koloniala arkivbilder i Stockholm. Den norska konstnären Frida Orupabo var socialarbetare i Oslo när hon uppmärksammades genom sitt Instagramkonto.
Frida Orupabos collagefigurer hänger glest i den galleritypiskt skarpt upplysta, kritvita lokalen. Det är kvinnan, den svarta kvinnan; den icke-vita, icke-mannen, modern/mamman vi möter i utställningen ”Two-thirds pleasure”. Collagen är gjorda av fotografier som den norska konstnären förstorat, skrivit ut, klippt delar av och satt ihop med påsnitar. En del fotografier är från familjens album, andra är från kolonialtidens Nigeria, Orupabos pappas hemland.
Jag har vaga minnen av att som barn själv tillverka figurer av papper och påsnitar. Jag minns dem med tippande huvuden, resultatet blev sladdrigt, dockorna undergivna med slappt hängande ben som darrade till av minsta beröring.
Hos Orupabos kvinnor är huvudena stadiga. När jag tittar på dem från sidan ser jag att de ofta är i tre lager – för stabiliteten kanske, eller för att symbolisera en identitet byggd av olika bitar: nationer, historia, kulturer.
Frida Orupabo (född 1986) arbetar som socialarbetare i Oslo. Under uppväxten började hon skriva dagbok, konsumera böcker, musik, filmer med människor som liknade henne för att hantera det utanförskap hon upplevde på grund av sin hudfärg. Hon fick sitt sammanhang, men blev samtidigt medveten om hur svarta kvinnor ofta har porträtterats som översexualiserade och avvikande.
Hon ”upptäcktes” genom sitt Instagramkonto @nemiepeba av konstnären och filmaren Arthur Jafa. Jafa inkluderade henne i en grupputställning på prestigefulla Serpentine Gallery i London 2017, bjöd in henne till en utställning i Berlin och som kreativ konsult i arbetet med Jay-Z:s musikvideo ”4:44” och Jen Nkirus film ”Rebirth is necessary”. Tidigare i år fick hon en soloutställning på Gavin Brown Enterprises i New York.
@nemiepeba är ett curerat flöde av gråskaliga bilder, text, video- och ljudklipp. På Nordenhake hänger en fysisk variant av kontot: ett multimediaverk med bilder och videor på nio digitala skärmar. Jag vill uppleva Frida Orupabos konst just så, parallellt med hennes digitala värld. Verket kompletterar collagen, de blir en enhet som bygger varandra, ger substans och låter hennes konst flöda över konstvärldens trösklar till resten av världen.
Symboliken finns i varje liten del av Orupabos konst. Tolkningen ligger i motiven, i blickar och kroppshållning, i materialen, i lagren, i bilderna som bygger figurerna, i bildernas berättelser. Jag tänker på den sydafrikanska fotografen Zanele Muholis svartvita, starkt psykologiskt laddade porträtt. Liksom Oraupabo navigerar hon mellan objektifiering, etnicitets- och könsrelationer, smärta, maktlöshet, rasism och våld, men också styrka, makt och motstånd.
Utställningen är relevant utifrån lika många perspektiv som det finns tolkningslager. Den konstnärliga nivån är imponerande och mötet mellan de fysiska verken och Orupabos digitala fingertoppskänsla är lysande. I den parallellvärld vi lever i sprider främlingsfientliga populister känslan av att världen går åt helvete, samtidigt som allt fler historiskt dolda orättvisor och förtryck kommer upp till ytan. Det finns de som börjat sucka av leda när de hör ord som etnicitet, genus, ras och historiekompensation. Men i tyska Chemnitz jagar nazister folk med utländskt utseende längs gatorna och i Sverige demonstrerar NMR. Vi har inte kommit längre än att vi måste göra upp med såväl dagens som vår dolda historia samtidigt.
Vi behöver konstnärer som Orupabo som gör upp med det nordiska koloniala arvet. I danska konstnären Jeannette Ehlers videoverk ”Black magic at the White house” dansar Ehlers som en genomskinlig skugga genom danska statsministerns arbetsbostad Marienborg, som har en stark koppling till danska slavhandeln. Att få historien berättad är en sak, att uppleva den som ett konstverk där nutiden integrerats är långt starkare. Den franska konstnären Louise Bourgeois har en gång sagt att ”du måste varje dag överge eller acceptera ditt förflutna, och kan du inte acceptera det får du bli skulptör”.
Jag är glad att Frida Orupabo valt konsten som sin kanal, att Muholi och Ehlers gjort det. Jag hoppas att de blir unisont hyllade för att de genom sin konst påtalat de infekterade sår som snarast borde läkas och kompenseras för.
Bild: Frida Orupabo. Foto: Nick Harvey/IBL
