Den samtida smyckeskonsten är undersökande och konceptuell, och inte alltid bärbar. KONSTNÄREN har träffat tre konstnärer som rör sig mellan konst- och modevärldar.
Tobias Alm: Utforskar en ny slags maskulinitet
Vad ligger bakom destruktiva maskulinitetsideal som bestämmer att vissa män inte ska bära pärlhalsband? Tobias Alm, som arbetar med skulptural installationskonst och konceptuell smyckeskonst, ägnar en stor del av sitt arbete åt att analysera objekt som är mättade med den typen av nedärvda normer, föreställningar och tankar om rätt och fel.
– I min masteruppsats förde jag samman smycket châtelaine – ett rikt utsmyckat bältesspänne som förr i tiden bars av hushållets kvinnliga överhuvud – med det för vår tid traditionella verktygsbältet. Jag ville visa hur châtelaine är ett verktygsbälte och verktygsbältet ett smycke, och varför de är spännande att jämföra. Analysen av verktygsbältet som smycke öppnade upp till ett utforskande av olika sorters maskuliniteter, manlighetsideal präglade av en ängslighet för att uppfattas på vissa sätt. Det ledde även till funderingar kring gränslandet mellan verktyget och den mänskliga kroppen; hur verktygen bygger, formar och riktar oss i olika situationer.
– Ofta finns en motsättning mellan det som uppfattas som feminint och maskulint. I maskulina sammanhang finns en skräck för att beröra det feminina. Jag upplever det som ett outforskat område att arbeta med män och smycken. Och inte då att försöka göra smycken som säljer bra för målgruppen män, utan att problematisera: varför ska det se ut så här, hur kommer det sig att det blivit sådan beröringsskräck?
Resultatet av utforskandet blev ett verktygsbälte och olika handverktyg kopplade till snickeri och handhantverk gjorda i hudfärgad silikon. Tobias Alm har gjutit av sin egen kropp i gips och i formarna gjutit silikonhudar som han sedan omformat.
– Jag vill undersöka hur verktygen smälter samman med kroppen och blir en del av den. Musikinstrument sägs smälta samman med musikernas kroppar. Gör hammaren också det, hammaren som har som enda roll att slå något hårt? Och vad blir kroppen då?
Dina hudlika, mjuka material skiljer sig i tyngd och densitet mot verktygen du utgår ifrån. Kan man säga att det också är en sorts feminisering av objekten?
– Jo, hårdhet tolkas ofta som maskulint och mjukhet som feminint. Här vill jag låta det kontrollerande möta det som det vill kontrollera och styra. Det linjära möter det queera, det skeva. En vinkelhake som inte är vinkelrät, ett lod som inte är helt lodrätt, en hammare som spricker om vi slår med den. Det för tankarna till hur vår hud och våra kroppar inte platsar i de uppmålade genusnormer de tvingas in i.
Jag önskar att vi kunde öppna upp för en mycket större gråskala mellan det feminina och det maskulina, där motsatsförhållandena tonas ner. Det finns skillnader mellan många mäns och kvinnors kroppar, men är det så viktigt? Jag vill nu försöka komma ifrån att på olika sätt ställa femininitet och maskulinitet mot varandra. Att leta efter motsatsförhållanden är ett bra analysverktyg men jag vill akta mig för att förstärka dem genom att reproducera dem.
Både klädesplagg och smycken används, omedvetet eller medvetet, för att förstärka personligheter. Var går gränsen mellan plagg och smycken, mode och smyckeskonst?
– Inom det som kallas smyckeskonst ser jag gråzoner som utvidgas allt mer. Gränsdragningarna är suddiga; kostym, performance, klädesplagg – allt får plats. Jag ser positivt på att gränserna mellan olika ”fält” blir alltmer suddiga.
– Jag undersöker hur verktygsbältet används som symbol i olika sammanhang, för att ge bäraren en personlighet eller persona, som något som riktar in folk mot ”så här ska du bete dig” i olika sociala rum, i genusstrukturer etc. Martin Timell och andra tv-personligheter använder verktygsbältet som rekvisita, som kostym, för att iträda en roll. Här finns en problematisk maskulinitet som är spännande att bryta ner, ifrågasätta och förändra; där mycket handlar om att vara kapabel, att ”kunna”, att styra och ställa, att fixa, laga, att vara dominant. Det är inte alltid problematiskt i sig självt, men det stänger ute sårbarhet, förmåga att lyssna, att be om hjälp och stöd från andra, och då blir det problem. De här strukturerna finns i flera olika maskuliniteter, jag har flera av dem i mig själv.
Det du gör är väldigt konceptuellt, du gör inte smycken för att de ska bäras och smyckeskonsten är – även om det blivit vanligare – inte vanlig att se på gallerier. Är det möjligt för dig att leva på din smyckeskonst?
– Jag lever helt på mitt ateljéarbete. Till stor del av offentliga konstuppdrag, och även försäljning av verk, utställningsarvoden och stipendier. Både jag och min fru är konstnärer/konsthantverkare på heltid och har jobbat hårt på att kapa alla hörn, att få det att funka att vara det och ha två barn. Det är inget överflöd. Men det går!
Läs hela artikeln här: I gränslandet
