Riksdagspartiernas konstpolitik är ofta en tävling i vem som skärpt siffrorna och lagförslagen starkast sedan förra valspurten. I KONSTNÄRENs politikerintervjuer för 2022 har Karolina Modig sökt blicka bortom specifika procentsatser och opportunt valfläsk mot de mer fundamentala demokratiska frågorna om armlängds avstånd, konstnärernas villkor och kulturens reaktion på kriget i Ukraina.
För detta reportage om konstens relation till parlamentarisk demokrati träffar jag sex av åtta av riksdagens kulturpolitiska talespersoner över videolänk, i sann postpandemisk effektivitetsanda. Kristdemokraternas Roland Utbult och Socialdemokraternas Jeanette Gustafsdotter valde mejl på grund av resa respektive tidsbrist. Det är på håret att Gustafsdotter alls svarar, men efter en rad mejl, sms, telefonsamtal och ett byte av pressekreterare, kommer svaren. Skärmbilden för övriga sex är sig lik: en ensam person i ett rum, mycket trevlig och tillmötesgående. Skillnaden i erfarenhet märks dock tydligt – om Miljöpartiets Amanda Lind efter tre år som kulturminister är den ena ytterligheten, med underbyggda resonemang och detaljkunskap, är Centerpartiets Catarina Deremar och Sverigedemokraternas Bo Broman den andra: nya på posten och mer begränsade i sina svar.
Något som tydliggörs när de svenska riksdagspartiernas kulturpolitiska talespersoner ska uttala sig om konst och demokrati är av det mer oväntade slaget, nämligen samstämmigheten. Trots att det är val inom några månader står partierna ganska nära varandra i frågor om konstens frihet och hoten mot det fria skapandet. Åtminstone i de stora, svepande dragen.
Såväl coronapandemin som Rysslands invasion av Ukraina har säkert bidragit till att åsikterna kring konst i relation till just demokratiska frågor och rättigheter både har flyttats högt upp på agendan och landat i övergripande konsensus. Hot och hat mot konstnärer ökar generellt i världen. Att lyfta vikten av den konstnärliga friheten blir därmed dels att visa framfötterna i den högaktuella politiska frågan om allmän brottsbekämpning, dels att visa sitt stöd för konstnärer vars frihet inskränks i såväl Ukraina som för regimkritiker i Ryssland. Att påpeka att konstnärernas villkor är på tok för dåliga är att visa sin sympati för den svåra situation som många konstnärer försattes i under pandemin. Det är frågor där man knappast vinner väljare av att sticka ut hakan och hävda en väsensskild åsikt.
Som de viktigaste kulturpolitiska frågorna idag listas alltså konstnärlig frihet och konstnärernas villkor högst. Relativ enighet råder även kring hur man bör agera gentemot icke-demokratiska stater och stärkande av konstnärers skydd mot hot och hat. Tränger man däremot ner i frågorna blottas viss oenighet, även om en del av den tycks något fabricerad. Ett parti sticker här ut med åsikter som inte delas av något annat parti: Sverigedemokraterna, som med sitt fokus på bevarande av kulturarv och förslag på styrning av den offentliga konsten, utgör en tydlig vattendelare i konstpolitiken. Bo Broman, som är ny på posten, har i sin intervju med Konstnären svårt att underbygga partiets olika förslag för konstfältet, där ett av dem handlar om att låta medborgare direktrösta om vilken konst som ska få synas i det offentliga rummet. I en tid då filterbubblor redan till stor del definierar det samhälle vi lever i är ett förslag som ytterligare kan komma att bidra till ett minskat flöde av intryck, upplevelser, röster och tankar från områden, personer och grupper som ligger det minsta lilla utanför det medborgarna redan känner till och upplever sig bekväma med, oroande. Av allt det som konsten gör har en viktig aspekt alltid varit att bidra med nya perspektiv och tankar, visa på systembuggar och kritisera likriktning. Att låta medborgare rösta och rösta bort riskerar att leda till att den enda konst som får synas är den behagliga, den som smeker medhårs och bekräftar.
Läs hela artikeln här: Hur mycket konst tål Sverige?
