Klyftan mellan de allra rikaste och resten av världens befolkning ökar i rasande takt. Filosofen och ekonomen Ingrid Robeyns menar att snedfördelningen inte bara skapar lidande utan också skadar demokratier och förvärrar klimatkrisen. Därför borde det sättas en gräns för hur mycket pengar en människa får äga.
Det var 2015, året innan Donald Trump blev vald till president första gången. Trump hade donerat pengar till både demokrater och republikaner och en journalist frågade honom varför. ”I will tell you that our system is broken”, svarade Trump. ”Jag ska berätta för dig att vårt system har gått sönder. Jag gav till en massa människor […] Och vet du? När jag behöver något från dem, två, tre år senare, så ringer jag dem. De finns alltid där för mig. Och det är ett trasigt system.”
Citatet finns med i boken ”Limitarianism. The case against extreme wealth”, som gavs ut tidigare i år. Den är skriven av Ingrid Robeyns, professor i filosofi vid Utrecht universitet, som i veckan besöker Sverige för framträdanden på Göteborgs respektive Lunds universitet. Extrem rikedom måste begränsas, menar Robeyns, till den grad att vi behöver sätta en gräns för hur mycket pengar någon bör få äga.
Vi hörs på videolänk en vecka före Sverigebesöket. På en första fråga, i våras, avböjde hon intervju för att hon ”knappt hade hunnit andas sedan boken kom ut”. Intresset har varit stort, boken ska översättas till tio språk. Men nu hörs vi alltså.
Ingrid Robeyns är lugn och pratsam och förklarar att intresset för boken har uppenbara skäl. I flera år har klyftorna mellan den rikaste delen av befolkningen och resterande 99 procent ökat. Det senaste decenniet har det gått i rasande fart. Samtidigt är demokratin i kris på många håll, vilket Robeyns menar delvis har med den extrema koncentrationen av rikedom att göra. Det gäller även den eskalerande klimatkrisen, fallerande socioekonomiska system och att fattiga hålls kvar i fattigdom.
Hur då? Robeyns argumenterar i sin bok för en rad förklaringar. Hennes ingång till ämnet började med att hon efter att ha doktorerat i utvecklingsekonomi bytte till filosofi och riktade in sig på ojämlikhet. Många av hennes kollegor forskar om minskning av fattigdom, medan Ingrid Robeyns i stället fokuserar på begränsning av rikedom.
”Limitarianism” föreslår att det bör finnas en övre gräns för hur mycket pengar en individ rättmätigt kan äga. Pengar utöver en nivå som innebär att man kan leva ett ”fullgott liv” är att anse som överskottspengar, som omfördelade skulle kunna göra enorm skillnad för samhället.
Enligt Robeyns bör det finnas en politisk och en etisk gränsdragning. För den första utgår hon ifrån att de flesta länder skulle kunna baka in en begränsning på runt 100 miljoner kronor i sina sociala och skattemässiga strukturer. Den etiska nivån handlar om att limitera individuell förmögenhet till 10 miljoner kronor, eller något mer i länder med osäkra trygghetssystem.
– Mer än en fast summa handlar det om hur man räknar på och arbetar mot en begränsning. Förutsättningarna är olika i olika länder och snarare än att sträva mot fullständig jämlikhet handlar det om att inte tillåta obegränsad ojämlikhet.
Limitarianism är ett så kallat regulativt eller normgivande ideal, vilket betyder att det inte är ett konkret policyförslag.
– Det finns flera sådana ideal i samhället: vi tycker till exempel att alla människor ska betraktas som likvärdiga, samtidigt som vi vet att det är en princip som hela tiden kränks genom exempelvis diskriminering och avhumanisering. Även om det är osannolikt att limitarianism någonsin kommer att gå att införa fullt ut, är det min roll som filosof att lyfta skälen till varför jag anser att vi bör detta ta på allvar.
Trenden med ökande klyftor har pågått sedan slutet av 1970-talet, för att på senare tid accelerera kraftigt.
För att ge oss ett grepp om storleken på de summor vi har att göra med exemplifierar Robeyns med bland andra Elon Musk, som 2022 hamnade på första plats på den amerikanska affärstidningen Forbes rikedomslista. Musks förmögenhet låg 2022 på 219 miljarder dollar. Om du skulle försöka tjäna ihop till en sådan summa skulle du mellan 20 och 65 års ålder behöva en timlön på 1,9 miljoner dollar. Alltså drygt 20 miljoner kronor i timmen.
I Robeyns argumentation för att extrem rikedom undergräver demokratin ger hon exempel på hur beslut som tas på World economic forum är beroende av att besluten också befäster makten hos de rika. Hon pekar också på att lobbyism bygger på ekonomiska förutsättningar.
Är ett förmögenhetstak nödvändigt? Borde inte det ekonomiska inflytandet på politiken snarare begränsas/elimineras genom förändring av olika politiska strukturer?
Jo, säger Robeyns. Men det räcker inte.
– I europeiska länder är gränserna mellan pengar och politik mycket robustare än i USA. Men i många länder kan man enkelt anlita lobbyister om man har pengarna. Vi har alltför många exempel på varför politiska policyer inte är tillräckliga.
En annan utmaning för demokratin är pengars påverkan på medierna. När Jeff Bezos köpte Washington Post 2013 lovade han att inte lägga sig i det redaktionella innehållet. I oktober i hindrade han trots det tidningen från att ta ställning emot Donald Trump.
– Om folk frågar mig vad de kan göra för att stötta demokratin uppmanar jag dem alltid att skaffa en prenumeration på en högkvalitativ tidning. Jag har själv fler prenumerationer än jag hinner läsa. Jag stödjer till och med en rysk tidning för att jag tycker att den är så viktig.
Ett helt kapitel i ”Limitarianism” ägnas också åt klimatkrisen, där Robeyns menar att de superrika är ansvariga för en oproportionerligt stor del av att den förvärras.
– Det finns många orsaker till klimatkrisens framfart, men tittar du på avtrycket från de tio-tjugo rikaste i världen så är det jämförelsevis enormt. Det finns en moralisk aspekt här, en föredömlig om du så vill. Hur ska man få medelklassen att sluta konsumera eller flyga när de förmögna flyger runt i privata jetplan?
En annan fråga som är såväl politisk som etisk är den om arvsrätt. Varför tycker vi att det är okej att ärva ekonomisk makt om vi inte anser att man ska ärva politisk makt? Här kan det kännas rimligt att hävda att förmögenhet ändå är en individuell sak, men Robeyns menar att det är det inte alls.
– Det finns i princip två huvudsakliga sätt att bli rik på. Det ena är arv, och där menar jag att vi behöver införa ett tak för hur mycket en person kan ärva under sin livstid. Det andra är entreprenörskap, men en stor del av de förmögenheter som kan genereras är beroende av det som vi kallar för samhällets understruktur. Du kan inte sitta själv på en öde ö och skapa en förmögenhet – det är lagar, utbildningssystem, samhällsstrukturer etcetera som gör det möjligt. Framgångsrika entreprenörer kan förtjäna att hyllas och belönas av systemet, men det bör finnas gränser.
Robeyns lägger i boken även fram argument mot förlitande på filantropi, och mot åsikten att en begränsning skulle leda till lägre motivation för att sträva, jobba och satsa.
I slutet av boken skriver du att det finns en enorm outnyttjad potential i de som inte ingår i den superrika 1 procent-klicken. ”Löftet om en bättre framtid ligger hos oss”, skriver du. Men många inom den gruppen stöttar de system som förstärker ojämlikhet. Hur ser du på det?
– Vi har levt med nyliberalismen i många decennier, och den har befäst oss i våra ekonomiska roller. Vi har övertygats om att det är en investering att bygga en karriär, att vi är konsumenter, att vi alla är investerare. Idén om vad det är att vara medborgare, med medborgerliga rättigheter såväl som skyldigheter när det gäller att forma ett land och att försöka förstå vad vi behöver som ett kollektiv, har förvisats. Nyliberalismen hävdar i grunden att vi är opolitiska, att vi inte behöver någon vision eller politisk ideologi. Men faktum är att det också är en politisk idé, den har bara ramats in som en neutral tanke. Därmed har många ”avlärt” sig hur det är att vara en politisk aktör, så till den grad att många inte längre förstår samhället och ekonomin vi lever i. Man behöver till exempel förstå att en röst för Trump är en röst på någon som kommer att kapa skatten för de rika.
Samtidigt som gruppen väljare som faller för vad Robeyns kallar den ”fascistiska och auktoritära lockelsen” växer, menar hon att det också finns en växande grupp som arbetar mot en annan framtidsvision.
– Frågan är väl vilken som kommer att bli störst först. Det finns flera alternativa ekonomiska teorier, till exempel doughnutekonomin som det pratas mycket om i Nederländerna. För mig personligen är det inget alternativ att sluta vara hoppfull. Och jag tror inte att någon av dessa alternativa socioekonomiska system kan genomföras utan något mått av limitarianism som ett regulativt ideal.
Hela artikeln: dn.se
