Konsttriennalen i Västernorrland är tillbaka för en andra upplaga – med trolldom i blickfånget. Vid sidan av internationella namn visas verk av lokala konstnärer med kopplingar till områdets häxprocesser på 1600-talet.
– För många är det fortfarande oerhört närvarande, säger konstnärliga ledaren Karolina Aastrup.
”Det stora oväsendet” kan för vissa – som för mig – väcka en replik till liv i huvudet, som frammanar bilder av växande skogar, brusande hav och rullande ögon. I Maurice Sendaks klassiska barnbok ”Till vildingarnas land” från 1963 har pojken Max just valts till kung när han självsäkert utropar: ”Nu börjar det stora oväsendet!” Repliken drar i gång en hämningslös dans för Max och odjuren på ön där hans segelbåt strandar.
För andra anspelar ”Det stora oväsendet” på en historia som är långt mörkare än den som präglar relationen mellan Max och hans vitala vildingar. ”Det stora oväsendet” är vad man kallade den värsta fasen i de svenska häxprocessernas historia, och det är detta sistnämnda som ligger till grund för titeln på årets upplaga av Triennalen i Västernorrland.
År 1674–1675 avrättades över hundra personer, främst kvinnor, i Västernorrland. Nu, 350 år senare, utforskar triennalen magi, makt och motstånd genom 33 samtidskonstnärers ögon.
– Triennalen äger rum på nio platser i sex kommuner, på tre museer, tre konsthallar, två utomhusområden och i ett bibliotek, förklarar Karolina Aastrup, som tillsammans med Helena Byström utgör triennalens konstnärliga ledarduo.
Jag träffar dem båda över tre kaffe på hotell Kung Carl i centrala Stockholm några veckor innan öppningen. De berättar att temat uppmärksammar att häxprocesserna nådde sin kulmen för 350 år sedan, men att de också noterat att häxtemat börjat dyka upp i allt fler samtidskonstnärers praktiker.
– Flera av de deltagande konstnärerna, däribland Tai Shani, Sigrid Holmwood, Laia Abril, Maja Daniels och Zafira Vrba Woodski, har länge arbetat initierat med historiska berättelser länkade till temat. Andra har förhållit sig till det mer associativt, till exempel genom att jobba med sin egen lokala förankring till olika platser i regionen, säger Aastrup.
Hon nämner Jonna Lombard, som visar ett ljudverk som handlar om gruppdynamik och exkludering och som baseras på hennes egen uppväxt i ett kollektiv i Hälsingland.
– Vi gjorde även ett så kallat open call riktat mot lokala konstnärer som var intresserade av att arbeta med de här händelserna. Region Västernorrland har gått in och stöttat deras arbete med riktade produktionsstöd.
Produktionsstöden har gjort att de lokala konstnärerna kunnat skapa helt nya verk utifrån deras egen läsning av historien.
– Flera familjer har kopplingar till de här händelserna, så för många är det fortfarande oerhört närvarande, säger Karolina Aastrup.
Även om häxprocesserna fick ett särskilt starkt fäste i Västernorrlandsregionen hade många av de idéer som matade processerna både nationell och europeisk spridning. De föreställningar som funnits om häxor sedan långt tidigare fick under senmedeltiden ett nytt teologiskt och juridiskt ramverk, vilket gjorde att det som tidigare existerat som enstaka anklagelser eskalerade till massförföljelser.
Tron på att kvinnan var ohejdat luststyrd, svag och lättsinnig gjorde henne farligare än män, för att kvinnan i och med detta kunde påverkas av Djävulen och hans demoner. I Norden fanns även en uppfattning om att samer och finländare var mer trollkunniga än andra, vilket levde kvar i häxprocesserna – tillsammans med misstron mot ”den andre” och de som var i utkanten av majoritetssamhället.
– En av de deltagande konstnärerna, finska Maria Mäki, arbetar i sin praktik med björnens betydelse i finsk folktro samt människans relation till björnen i dag. I trolldomsrannsakningsprotokollen finns det noterat att en kvinna anklagas för att ha fått en björn att döda grannens boskap, vilket Maria använt i sitt arbete. I protokollen kan man också se en överrepresentation av finsk, invandrad och österbottnisk bakgrund bland de anklagade.
Ett flertal av verken belyser även hur historiska maktstrukturer och polarisering fortfarande påverkar samhället i dag, och knyter an till destruktiva samtidstendenser som polariserande syndabocksretorik, avhumanisering och rädsla för kulturella skillnader och avvikande beteenden.
– Det finns tyvärr alltför många fruktansvärda exempel på de här tendenserna både historiskt och runtomkring oss i dag, som i den pågående katastrofen i Gaza, konstaterar Aastrup.
På Sundsvalls museum visas även Tai Shanis videoverk ”The neon hieroglyph”, som handlar om resor i olika mentala sfärer; Sigrid Holmwoods serie om hur konspirationsteorier spreds med hjälp av boktryckarkonsten, och Afrang Malekians verk som cirklar kring ärvda drömmar från tidigare generationer.
Triennalen inkluderar också en separatutställning med konstnären, aktivisten, författaren och ekofeministen Monica Sjöö. Hon föddes i Härnösand 1938 men levde större delen av sitt vuxna liv i Bristol. Monica Sjöö knöt mycket av sitt tänkande och skapande till ”Den stora modern” och gudinnedyrkande, och skrev bland annat artikeln ”The witches are returning” 1976. Hon tillägnades en separatutställning på Moderna museet 2024 och visas nu på Västernorrlands museum i just Härnösand.
– Platserna har inspirerat urvalet och vi har försökt att i så stor utsträckning som möjligt låta konsten gå i dialog med den specifika platsen. Sundsvalls museum ligger till exempel i ett gammalt hamnmagasin, så där har vi valt att bland annat visa verk som kopplar an till varu- och kolonialhandel, berättar Helena Byström.
Triennalen arrangerades första gången 2022 och har utvecklats ur ett regionalt salongsformat som etablerades på 1960-talet. Denna andra upplaga är den första där man har bjudit in konstnärer som inte har koppling till Västernorrland, inklusive ett antal internationella konstnärer.
Engagemanget från kommuner och regionen har varit stort, och även om alla besökare inte har möjlighet att se allt har varje utställning sin egen särprägel och relevans för sin plats.
– Det är väldigt fint att samlas under ett gemensamt tema. Trots att vi är något av en antites till en festival där allt samlas på ett litet område, tycker jag ändå att vi lyckas behålla ett slags gemensam festivalkänsla, avslutar Helena Byström.
