Det senaste decenniet har konstnärers trygghetssystem debatterats flitigt, samtidigt som deras mentala och fysiska hälsa knappt uppmärksammats. Vad har egentligen förändrats de senaste åren och hur tänker svenska institutioner kring konstnärers välbefinnande idag? Karolina Modig rapporterar.
För att skriva ett bra längre reportage eller en artikel finns det vissa knep att använda sig av för att kasta in läsaren i kärnan av en händelse för maxad känsla av delaktighet och dramatik. När jag letade scen till den här texten fastnade jag för en forskningsstudie från Karolinska Institutet från 2012. Den påvisar ett tydligt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet, och slår fast att konstnärer är vanligare i familjer där bipolär sjukdom eller schizofreni förekommer än i övriga befolkningen. Det kändes mustigt, tillräckligt spektakulärt. Men när jag skulle förvandla det hela till en medryckande inledning, samtidigt som mina intervjusvar började läggas på hög och nuläget trängde fram, blev jag trött. Trött av känslan att kastas först fem och sedan tio år tillbaka i tiden och av insikten att ingenting tycktes ha hänt för konstnärers väl och ve.
2013 var jag nybliven nyhetsredaktör för KONSTNÄREN. Jag skrev om otillräckligheterna i konstnärernas trygghetssystem, om att a-kassan inte var anpassad efter de flesta konstnärers frilansliv och projektanställningar, om att stipendier inte var sjukpenningsgrundande.
2017 skrev Sveriges Radio om konstnären Björn Perborg, som mottagit ett konstnärsstipendium men som blev sjuk och efter stipendietiden upptäckte att hans sjukpenning sänkts till noll kronor. Samma år släppte Konstnärsnämnden sin rapport Konstnärers arbetsmiljö, som Sonia Hedstrand hänvisade till i sin uppmärksammade text Tills du är medelålders, bankrutt och utbränd i KONSTNÄRENS förra nummer. Hon lyfte det faktum att andelen konstnärer som svarat ja på frågan om de arbetar trots att de är sjuka ökat från 46 till 55 procent mellan 2008 och 2015. I rapportens öppna svar kan man även läsa att det som de flesta konstnärer upplever som det största arbetsmiljöproblemet inte ens finns med i undersökningens frågor, nämligen den ständigt osäkra ekonomiska situationen, som leder till stress och psykisk belastning. Ordet ekonomi tas upp vid 166 tillfällen i de öppna svaren, kopplat till ord som oro, stress, osäkerhet och ångest.
Nu är det slutet av 2023. Det har gått tio år sedan min första text om detta, fem år sedan Konstnärsnämndens rapport och Perborgs olyckliga SGI-nedräkning. Jag skriver åter igen om konstnärers hälsa, den fysiska och psykiska; om de så kallade trygghetssystemen som ska fånga upp konstnärer som drabbas av sjukdom. I november berättar konstnären Fanny Carinasdotter för mig att hon väldigt sällan anmäler sjukfrånvaro eller vab till Försäkringskassan, eftersom hon dels har en deltidsanställning på 50 procent, dels driver sin konstnärliga verksamhet som enskild näringsverksamhet och ofta upplever det som krångligt att försöka förklara sin arbetssituation som kombinatör för Försäkringskassan. Men framför allt har hon låg SGI och därmed inte råd att avstå sin deltidslön.
Hon försöker ofta jobba även om hon är sjuk eller vabbar, alternativt arbetar hon i kapp tiden efteråt. Hon har, som hon säger, friheten att själv lägga upp sin arbetstid för sitt lönearbete, och har ”turen att ha en okej deltidslön”, men har periodvis ändå inga marginaler. Under pandemin fick Carinasdotter flera stipendier, vilket hon själv beskriver som ett privilegium, och tog förra året tjänstledigt för att utveckla egna konstnärliga projekt. Det innebär att hon inte fått in så mycket pengar som faktiskt ”gills”, det vill säga är SGI-grundande.
Sveriges generella system har varit fyrkantiga, inte minst för konstnärer.
Stefan Ahlenius som är verksamhetsledare på Konstnärsnämnden berättar att de tillsammans med SCB är i startgroparna för att få till en uppföljande rapport på den från 2017. Han har själv suttit med som expert i en utredning kring ett nytt trygghetssystem som nu ligger på remiss.
– Sveriges generella system har varit fyrkantiga, inte minst för konstnärer. Nu är dock hela arbetsmarknaden inne i en förändring och allt färre medborgare upplever den tänkta nyttan av systemen. I förlängningen påverkar det till exempel viljan att betala skatt, vilket flera olika regeringar har förstått. Det nya förslaget handlar bland annat om hur man räknar på SGI, där det med nuvarande system har varit svårt att kombinera olika inkomster.
Ett förslag handlar om ett nytt regelverk för arbetslöshetsförsäkringen, som ska bli mer av en inkomstförsäkring. Det har legat och vilat hos ett antal regeringar, och Konstnärsnämnden försöker nu trycka på för att få till ett beslut. Förra hösten permanentades även vissa förslag som kom in under pandemin, till exempel att man oftare ska kunna vila företag.
– Systemen har byggts utifrån att vi varit ett storindustriland. Så ser det inte ut idag, säger Ahlenius.
Fanny Carinasdotter beskriver att man som konstnär idag behöver ha ett nätverk runt sig för stöd om man till exempel skulle bli sjuk mitt under arbetet med en utställning eller ett konstprojekt.
– Jag har alltid lyckats lösa situationen vid en utställning eller ett större uppdrag trots sjukdom eller sjuka barn eftersom jag dels bara haft mildare besvär, dels fått stöttning från kollegor och samarbetspartner som kunnat ta lite större ansvar vid gemensamma utställningar eller projekt samt mina barns pappa. Jag upplever inte att det finns några samhälleliga strukturer eller resurser som stöttar oss om det händer något; det är familj, vänner och kollegor som är stödet. Även utställningsarrangörer kan jag tänka mig ställer upp, om det bara är själva hängningen som inte klaras av.
Utställningsarrangörerna skulle dock, visar det sig, i många fall önska att det fanns större resurser även hos dem. Eva Eriksdotter, museichef på Borås Konstmuseum, säger att de inte har någon särskild person som hanterar frågor om sjukdomstillstånd trots att de ofta stöter på konstnärer som inte mår så bra.
– I de fallen får vi försöka vara inlyssnande, stöttande och ha tålamod. Även om konstnärer får MU-ersättning idag är den otillräcklig. Det är också svårt att driva konstnärers villkor. En förutsättning för att de ska få visa sin konst är att det finns institutioner, men vi är också underfinansierade, säger hon.
Ann-Sofi Roxhage på Göteborgs Konsthall berättar att de arbetar med de konstnärer de anlitar i processer med att göra till exempel en utställning, och att de har stor lyhördhet om det visar sig finnas särskilda behov.
– I dialog med konstnären kan vi göra anpassningar om det behövs. Det finns stor förståelse i verksamheten för konstnärers villkor och att såväl konstnärer som andra yrkesgrupper drabbas av psykisk ohälsa.
På frågan om hur trygghetssystemen för konstnärer bör fungera för att både fysiska och psykiska hälsoproblem ska kunna fångas upp och tas om hand på bästa sätt, svarar hon att konstnärsorganisationer som Konstnärernas Riksorganisation är helt fundamentala.
– Att stärka deras verksamhet och möjlighet att hjälpa konstnärer tror jag är en väg framåt.
Statens Konstråd arbetar ofta i långa konstnärliga gestaltningsuppdragsprocesser. Lotta Mossum, tillförordnad konstprojektchef, säger att insitutionen så långt det är möjligt försöker vara tillmötesgående och lösa situationen på bästa sätt.
– Vad jag känner till så har det bara hänt en gång tidigare, under 00-talet, att vi på Statens Konstråd har färdigställt ett konstprojekt där konstnären själv inte hade möjlighet att genomföra verket på grund av sjukdom. En sådan process förutsätter mycket nära dialog med konstnären, inte minst kring konstnärliga och estetiska aspekter samt upphovsrätt.
I kontraktet mellan Konstrådet och konstnären beskrivs hur oväntade händelser ska regleras, däribland: ”Skulle Konstnären bli ur stånd att fullgöra sina åtaganden enligt detta avtal godkänner Konstnären härmed att Uppdragsgivaren och Beställaren, om de så önskar, låter fullborda arbetet på annat sätt, som så nära som möjligt följer ursprungsförslaget” och ”Skulle hinder som påverkar tidplanen uppkomma ska parterna omedelbart sammanträffa för diskussion om ev. justering av tidplanen. Eventuella merkostnader för Konstnären ska ersättas.”
Hur ser det då ut med den preventiva hanteringen av möjliga sjukdomstillstånd inom konstvärlden? Enligt Folkhälsoinstitutet är allvarlig psykisk påfrestning vanligast i åldersgruppen 16–29 år, vilken fångar in många av studenterna på landets konsthögskolor. Hur arbetar de med eventuell sjukdom bland studenterna?
På Konsthögskolan i Malmö försöker man lyfta studenternas behov genom ett studentforum som sammanträder en gång i månaden och där de kan adressera olika perspektiv.
– I början av terminen träffar vi också alla studenter för enskilda samtal då de ska kunna ta upp allt de funderar på. Det kan handla om utbildningsfrågor, konstnärliga frågor eller helt personliga saker. Eftersom vi är en del av Lunds universitet har studenterna även tillgång till pedagogiskt stöd, studenthälsa och andra stödfunktioner, säger skolans rektor Maj Hasager.
På högskolor finns studenthälsan som resurs för de flesta studenter, men ytterligare resurser kan behövas, menar Kajsa Fogelberg, utbildningshandläggare och lika villkorssamordnare på Kungliga Konsthögskolan. Hon säger att det vore önskvärt med exempelvis en kontinuerlig uppföljning där studenter följs över tid. Vägledning och samtalsstöd är viktiga komponenter för den processen.
Läs mer: Hälsosamma konstnärskap
