Bilderna från guldgruvan i Brasilien är ett av historiens starkaste dokument. Fotografen och legenden Sebastiao Salgado lyckas förmedla mänsklighetens skönhet, drama och tragedi.
Kropparna som väller upp längs sluttningarna är som mjuka byggstenar staplade på varandra. Som myllrande, mänskliga maskiner: multireproducerade kopior som fastat i en rörelse. I gruvan Serra Pelada i Brasilien bär tiotusentals arbetare på säckar, de väger uppemot 40 kilo styck och de är fyllda med mestadels stenar och jord. Deras kroppar är glansiga av svett och indränkta i ockrafärgad lera.
Det är 1986 och Sebastiao Salgado står på kanten av gruvan. Han tittar ner i ett gigantiskt hål på minst 200 meter i diameter där hårt arbetande män bär tunna t-shirts och korta short som klistrar sig mot kroppen. Hälften av dem är på väg upp ur hålet med säckar slängda över skuldrorna. Andra hälften är på väg ner igen, längs rangliga stegar, redo att trycka in sina spadar i leran.
Det har tagit sig till Serra Pelada, världens då största öppna guldfyndighet, för att bli rika. De har satt sig själva på spel i utbyte mot förhoppningen om ett drägligare liv. För när man ser Salgados bilder undrar man om någon ens skulle märka om en av dem svimmade, förlorade medvetandet, dog?
Jo, säger Sebastiao Salgado, det skulle märkas. Det som han själv vid en första anblick tyckte såg ut som en slumpmässig rörelse av kroppar visade sig snart vara ett sofistikerat, organiserat system. Salgado berättar att det var förvånansvärt få olyckor och att varje arbetare visste exakt vilken roll han hade och vad han skulle göra.
– En gång såg jag en man tappa balansen, han föll 15 meter rakt ner i gruvbottens tjocka lera. Män kom rusande från alla håll för att hjälpa, men mannen hade redan hunnit få i sig så mycket giftig substans att han var medvetslös när han drogs upp. Han dog kort där efter.
20 år tidigare, 1964, hade Sebastiao Salgado tillsammans med sin fru Lélia Wanick Sagado flytt förtrycket i Brasilien. 1980, ett år efter att den första guldfyndigheten upptäcktes i Serra Pelada, började Sebastiao Salgado försöka övertala militären att ge honom tillträde till gruvan för att få dokumentera. Han ville se hur fattigdom driver människor till total uppoffring. Efter sex år gick förfrågan igenom.
Sebastiao Salgado började fota med frun Lélia Wanick Salgados kamera i Paris under tidigt sjuttiotal. Han studerade då ekonomi, hon studerade konst, piano, arkitektur och stadsplanering. Han fastnade för fotografiet och de har arbetat tillsammans under många år, bland annat på legendariska agenturen Magnum Photos. 1994 grundade paret Amazonas Images, som enbart arbetar med deras egen produktion. Lélia Wanick Salgado är agenturens chef, hon designar och producerar böcker och curerar utställningar. Även aktuella Gold som går upp på Fotografiska den 13 september, är curerad av henne.
När jag träffade dem i Paris i november förra året hade jag frågan ”hur känns det att vara kvinnan bakom mannen” nedskrivet på mitt papper. Jag tänkte att det skulle vara en relevant fråga att ställa till Lélia Wanick Salgado, med tanke på alla kulturmannendebatter som då hade rasat i Sverige, #Metoo och den stundande premiären av Björn Runges The Wife. Men jag ställde den aldrig. Jag insåg att det skulle vara en förolämpning både mot hennes arbete och mot dem som par. När de pratade lyssnade de in varandra, väntade tills den ena var klar innan den andra tog vid.
De är ett team med lika viktiga roller. Han tar bilderna, hon bestämmer vilka som ska synas i böckerna, hur de ska presenteras i utställningarna, vilka som ska sorteras bort.
När Sebastiao Salgado tog bilderna i Serra Pelada var det glättigt åttiotal, skarpa färger dominerade reportagen i de största magasinen. Svartvitt var en riskfylld väg att gå, men när bilderna i Gold publicerades blev de en revival för det monokroma fotografiet.
Serra Peladagruvan var uppdelad i markdelar på 2×3 meter med separata ägare. För varje ägare fanns en ”capitalista” som investerade i arbetet, samt cirka 30 grovarbetare, så kallade peons. Sebastiao Salgado berättar att vid de tillfällen som någon lyckades gräva fram en guldådra ekade exalterade rop mellan gruvans väggar. Arbetarna började ivrigt fylla sina säckar och bytte på vägen upp om till randiga skjortor i skarpa färger för att vakterna skulle skydda deras säckar från att bli stulna.
– De lämnade säckarna hos sin capitalista och fick vid dagens slut ta med sig en säck var. Hade de tur fanns det tillräckligt mycket guld bland jorden och stenarna för att de inte skulle behöva återvända till lervällingen något mer. Men i 99 procent av alla säckar som släpades upp fanns inget guld, berättar Sebastiao Salgado.
Alla peons – sammanlagt över 50 000 män under en tidsperiod på ungefär ett decennium – fick en liten lön i slutet av dagen, mat och en hydda eller ett tak att sova under. Alla var fria att lämna gruvan när de ville, men de flesta blev kvar. 1992 hade 30 ton guld utvunnits ur gruvan till ett värde av 400 miljoner dollar. När gruvan stängdes det året hade fynden minskat för varje år.
Paret Salgado har dedikerat sina liv till att fotografera och förmedla bilder på världens mest utsatta folk och områden. Under vår pratstund frågade jag dem hur det känns att ha sett så mycket svårigheter och samtidigt leva i en tid då så mycket tycks bli ännu värre. Svaret kom snabbt:
– Den uppfattningen, om att saker och ting blir värre nu, är färgad av din västerländska bild av världen. Utifrån vad vi sett och varit med om upplever vi att mycket har blivit och hela tiden blir bättre för otroligt många människor. Det som händer nu drabbar även västvärlden, vilket gör att du upplever att omständigheterna förvärras. Men många av dem som har upplevt extremt förtryck får samtidigt uppleva att deras mänskliga rättigheter nu äntligen börjar respekteras.
