Uppropet #konstnärligfrihet blottlade ett utbrett maktmissbruk på landets konstskolor. I flera fall har lärare i konstens namn trakasserat studenter så att de helt lagt ner sina konstnärsdrömmar. Karolina Modig har pratat med studenter, personal och ledning för att fördjupa berättelserna i uppropet och för att inleda en relevant diskussion om vad som måste göras.
Att börja på Kungl. Konsthögskolan – Mejan – var för Sannah Salameh en kulturchock. Hon kommer inte från en ”kulturfamilj” och på den folkhögskola i Skåne där hon gått upplevde hon stämningen som tillåtande och inkluderande.
– Mitt första år på Mejan präglades av hierarkiska strukturer och nedbrytande maktmetoder, vilket förkroppsligades av framför allt två professorer. De körde en klassisk ”vi ska bryta ner er för att kunna bygga upp er”-taktik, men utan att bygga upp oss. Jag var en av få studenter med utländsk bakgrund, och vi som gjorde konst som berörde vårt arv och våra erfarenheter fick ofta höra den kritiseras med ord som brukar användas för att nedvärdera kvinnor: hysterisk, emotionell, geggig, banal.
Sannah Salameh upplevde skolmiljön som strukturlös och polariserad. Befästande av maktstrukturer kunde pågå såväl i det tysta som i det offentliga. En av professorerna hon talar om kunde sitta i kafeterian och i en diskussion kalla en kvinnlig student ”fucking cunt” (jävla fitta).
– Under första året blev jag nedstämd och låste mig kreativt. De två professorernas röster hade internaliserats: vad jag än skapade kunde jag höra en ironisk, nedlåtande kommentar.
”Övergrepp handlar inte om sex utan om makt”, slog skådespelerskan Moa Gammel fast i en SVT-intervju i början av januari. Gammel är en av initiativtagarna till skådespelarnas upprop #tystnadtagning. Att det är makt som ligger till grund för övergrepp blir tydligt genom vittnesmålen i #konstnärligfrihet, konstbranschens motsvarighet till #tystnadtagning. En överväldigande majoritet av vittnesmålen handlar om utsatta studenter och personal på konstskolor på både förberedande och högskolenivå, och många handlar just om maktmissbruk, mobbning och informella ledarskap.
Konstnärernas upprop lät vänta på sig. I intervjuerna inför det här reportaget blir det tydligt varför. Rädslan är stor. Konsekvenserna av det manipulativa maktmissbruk som utövats av ett litet antal individer på konstskolorna, är i många fall förödande. Flera som vittnat har i perioder slutat att utöva konst, andra har slutat helt. Även bland personer på höga befattningar är rädslan för negativa följder påtaglig.
Kristina Abelli Elander var gästprofessor på Kungl. Konsthögskolan under samma period som Sannah Salameh var student.
– På en av de första personalmiddagarna sa en av de två professorerna ”I can crush you like this”, och knäppte med fingrarna.
Hon beskriver ett klimat som utmärktes av härskartekniker, osynliggörande och aktivt motarbetande av vissa studenter. Nytillträdd rektor var Måns Wrange, som Kristina Abelli Elander haft som kollega på Konstfack. Hon visste att han hade en feministisk syn och att han var medveten om de problem som fanns.
– Han tillsattes i en polariserad miljö där många ville ha en ”traditionsbärare” från Konstakademien. De ville att skolan skulle vara professorstyrd och inte förändras, ville inte ha någon som pratade om feminism, jämställdhet och queer. Klimatet i professorsgruppen hårdnade när Wrange kom in, säger Kristina Abelli Elander.
Måns Wrange startade ett omfattande reformarbete av utbildningen – en ”utplattning” av hierarkier.
– Sedan decennier rådde ett system där professorerna antog studenterna, valde vilka som skulle ingå i deras studentgrupp, hade en egen budget där de utan insyn kunde dela ut medel till studenter i sin grupp, examinerade samt valde vilka som skulle tilldelas stipendier. Det skapade ett osunt beroendeförhållande som resulterade i en tystnadskultur, säger Måns Wrange.
– Förändringarna stötte på starkt motstånd från några få professorer. En av de reformer jag inte fick igenom innebar att studenten skulle få välja vilken professor hen vill ha istället för tvärtom, var dock de flesta professorerna emot. Men kanske är tiden mogen nu?
När Sannah Salameh gick andra året på Mejan engagerade hon sig i Kåren. I samband med vårutställningen hade det kommit in flera rapporter om att de två professorerna favoriserade några få studenter. Kåren skickade ut en enkät för att utvärdera arbetet med vårutställningen. De inkluderade en fråga om negativ särbehandling på grund av exempelvis kön eller etnisk tillhörighet.
– När formuläret började spridas kom reaktioner från de båda professorerna: de kände sig kränkta och påhoppade och kallade undersökningen amatörmässig. Rektorn stod på vår sida, men i professorsgruppen blev det massa tjafs. Jag kände mig så pressad att jag tillslut valde att ringa upp båda professorerna och be om ursäkt, berättar Sannah Salameh.
Kristina Abelli Elander minns enkäten och säger att hon skäms för hur professorsgruppen bemötte den och motarbetade de engagerade i Kåren.
– När enkäten kom upp i professorsgruppen gick de två kritiserade professorerna i försvar och anklagade enkäten för att inte vara legitim. Tyvärr ledde den mycket polariserade diskussionen bland professorerna, som jag minns det, till att de kritiserade fick rätt.
Enligt Måns Wrange var Kåren hans viktigaste allierade i hans strävan att förändra Mejans hierarkiska och odemokratiska strukturer.
– Enkäten ledde till att professorerna fick en varning, och blev starten på ett långsiktigt program mot trakasserier och diskriminering. Bland annat fanns där ett förslag på en gemensam och oberoende tjänst som studentombud för trakasseriärenden för de konstnärliga högskolorna i Stockholm. Det fick jag dock inte med mig de övriga skolorna på.
Trots rektorns åtgärder blev påtryckningarna från de två utpekade professorerna så stora att Sannah Salameh bestämde sig för att efter utbildningen ge upp konsten. Hon kände stöd från många, framför allt kvinnliga medstudenter, men upplevde konstvärlden som bakåtsträvande och maktspelet inom skolans väggar som oerhört stressande. Hennes sista minne av skolan är från slututställningen:
– Till opponeringen hade en känd konstnärsklubbsmedlem bjudits in. Han började med att säga att han inte var intresserad av våra åsikter. Under opponeringen nämnde han ordet ”fitta” återkommande gånger. Mig frågade han varför jag inte hade några trosor med i mitt verk. I princip alla kvinnliga studenter gjorde enligt detta manliga konstnärsgeni konst som var puttenuttig och duktig.
Läs hela artikeln: http://www.kro.se/konstn%C3%A4ren/konstnaren-1-2018/genierna-pa-konstskolorna/
Bild: Emma Hanquist
