Maximalisten Maisie Cousins vältrar sig i köttslig sensualism och stinkande förfall. Genom extrema närbilden uppdragna på enorma printar konfronterar hon oss med livets mest naturliga processer.
På mjölkvit, inoljad hud fläckad av grässtrån krälar en glansig mördarsnigel. Det rinner saft från en möglande litchi, blanksvarta myror parerar de gröna fläckarna. Ruttnande blommor tränger fram ur en geléaktig sörja, mättnaden är uppdragen till max, färgerna sticker i ögonen. Maisie Cousins storskaliga stillebenbilder är drypande sensuella och flottigt illamåendeframkallande. Bildsviterna har titlar som ”Grass, peonie, bum”, ”Rubbish” och ”Dipping sauce”. Hon går extremt nära, ett halvätet körsbär blir stort som en pilatesboll. Småkrypen är apokalyptiska.
– Mat, kroppar och förruttnelse är delar av vad det innebär att vara människa. Vi kan inte komma undan något av det, hur gärna samtiden än försöker sanera och putsa, säger Maisie Cousins om sin relation till de objekt hon porträtterar.
Hon var i tidiga tonåren när hon började experimentera med en analog kamera. Föräldrarna insåg att det fanns ett genuint intresse att uppmuntra och köpte henne en egen. Som 18-åring började hon på konstskola, där tog experimenterandet med de överdrivna färgerna, de glansiga ytorna, texturerna och de oljiga kropparna fart. Redan innan konstskoletiden underhöll hon sig gärna med att hälla ner olika vätskor i soporna för att beundra hur allt mjuknade och soggade ihop sig; blandade sig med vartannat. Men var fascinationen för allt detta som kom att bli hennes unika konstnärliga uttryck kom ifrån, vet hon inte.
– Jag tror att det alltid funnits i mig. Men konstskolan hjälpte mig på ett sätt att renodla det ännu mer, utifrån att jag hatade den. Jag hatade den akademiska sidan av skolan så mycket att jag stötte bort det för att kunna fokusera på att göra mina egna bilder. Det vände sig tillslut till min fördel.
Tate Moderns fotografiska curator Simon Baker har beskrivit Maisie Cousins som en frisk fläkt, en lysande talang som gör utställningar med självförtroende och sofistikation. Själv beskriver hon sig som en maximalist som vill sprida ut sig och fylla utrymmen.
– Det jag älskar med stilleben är att de ursäktar kombinationer av objekt och material som man inte tänker på i vardagen. För mig är det spännande. Det känns tillåtande. Jag älskar också storskalighet, reklamskyltsestetiken där bilden täcker hela ytan och fästs på en vägg. Du kan inte undvika den. Och du kan inte heller köpa med dig den hem.
Maisie Cousins process är praktisk – antingen går hon till affären och köper produkter som är på väg att gå ut, eller så tittar hon efter vad som finns hemma i kylen. Hon väljer ut det hon vill ha, sätter ihop olika produkter och lämnar dem att smälta samma som de vill. När det gått ett tag kommer hon tillbaka med kameran och går så nära hon kan.
– Ibland tar det tio minuter, ibland måste jag komma tillbaka nästa dag. Jag vet inte riktigt vad det är jag letar efter, någon sorts harmoni eller något lite obekvämt kanske. Att fota så nära är kittlande. Jag älskar det. Det är som att gå in i en ny liten värld. Det ger objekten tydligare detaljer, de får ta över. Något så litet som en vindruva förvandlas helt. Som jag ser det är det bästa sättet att använda kameran, eftersom det inte går att se på samma sätt med bara ögonen. Jag ser det som en fest för ögat.
Hon använder en vanlig digital single-lens reflexkamera. Det är inte kameran utan ljussättningen som är viktig, säger hon. Hon utvecklar sig genom klassisk trial-and-error: testar nytt, gör misstag, testar igen.
– Det är den mest spännande delen av processen, att göra misstag och lära sig av dem. Jag känner att jag lär mig ny teknik varje gång jag plåtar.
Med över 80 000 följare på Instagram har hon byggt sin egen fanskara. Flödet av bilder som väller över oss alla varje dag gör behovet av bra fotografer större än någonsin, anser Cousins.
– Vi behöver bra och utmanande fotografier idag mer än vi någonsin tidigare har behövt dem. Tänk hur många skitbilder du ofrivilligt måste titta på varje dag – på din telefon, på reklamskytar… Att det finns bilder som får dig att komma bort från ledan och monotonin som allt det där orsakar är så otroligt viktigt.
