Kameran förändrade livet för Anja Niemi. Hon hittade sitt språk i bilderna. Och sig själv. Hon tar självporträtt som föreställer någon annan. Ensamma karaktärer i ödsliga landskap.
Det var den introverta dyslektikern som fick bestämma. Efter alla misslyckade försök med att förvandla berättelserna som virvlade runt i hennes huvudet till text, hittade hon en uttrycksväg där berättelserna plötsligt inte behövde ord för att berättas. Och där de sociala normerna inte längre behövde efterföljas.
– Fotografiet förändrade allt för mig. Jag har alltid haft en massa historier i mig, men har haft svårt att uttrycka mig i skrift. Min sociala ångest har också gjort att jag känt mig som mest bekväm ensam. Med kameran fick jag ett verktyg som kunde omforma mina idéer till något konkret och greppbart.
Den norska fotografen Anja Niemi är sin egen regissör och aktör, sin konstnär och sitt motiv; kostymör, scenograf, assistent och redigerare. Hon betonar att hon inte tar självporträtt, utan att hon använder sig själv för att spela ut och låta karaktärerna i huvudet ta form. Bilderna blir till filmsekvenser, frusna berättelser utan tydlig början eller slut.
– I en fotografisk serie där det inte finns varken skript eller ljudspår måste varje bild jobba väldigt hårt, som en mycket långsam, tyst film. Innan jag studerade fotografi kände jag aldrig att jag var bra på någonting. Det finns få saker jag är så stolt över som att ha lärt mig att behärska fotografiet och alla de färdigheter som behövs för att göra det bra. När jag började var allt analogt, jag plåtade Polaroid i mediumformat. Jag var förälskad i ljudet av slutaren, i lukten av Polaroid, i spänningen inför att se resultatet. Det har varit en större utmaning för mig att hitta min plats sedan digitalkamerans intåg. Det har också skett en stor förändring de senaste åren i hur vi uppfattar ordet självporträtt. När jag började använda mig själv som motiv hade ordet olika konnotationer, med associationer till konstnärer som Frida Kahlo, Claude Cahun, Lorna Simpson, Cindy Sherman och Francesca Woodman. Ett självporträtt har många tolkningsmöjligheter, men eftersom de idag går ihop med ordet selfie är mitt förtroende för termen borta. Jag känner mig i konflikt med det. Jag vill ställa frågor om identitet och om vad som ska vara en kvinna, att vara mänsklig. Men inte om vad det är att vara mig.
Fotografierna är mättade av ensamhet. Den kan tolkas frivillig eller ofrivillig, vandra mellan styrka och utnyttjande, sorg och kraft. Äktheten hos karaktärerna skapar Niemi genom noggranna förberedelser som kan pågå från sex månader och upp till ett år. Processen går från frö till form genom ett detaljrikt uppbyggande av en person som ska kännas på riktigt, både för betraktaren och för henne själv.
– Det börjar med en karaktär, ofta inspirerad av ett föremål av något slag. Andra människors tillhörigheter är en direkt karaktärsutlösare. Min studio är fylld med vackra gamla saker som alla har varit del av eller kommer att vara del av en historia. När jag säger studio menar jag en skjul som min bror hjälpte mig att bygga när mina kostymer började ta över huset. Det är fint att ha ett separat utrymme där mina karaktärer kan härja fritt. Jag börjar med att samla karaktärens tillhörigheter – kläder, tillbehör, peruker: allt som kan hjälpa mig att forma henne. Efter varje projekt rensar jag studion och startar om med min nya karaktär. När studion börjar förvandlas gör jag det också.
När karaktären tagit form tar Anja Niemi med sig allt och åker till sin utvalda plats. Eftersom hon är helt själv tar det tid att få till det som hon tänkt sig, det handlar om små justeringar, en efter en annan, i en outtömlig ström.
– Min senaste serie She Could Have Been a Cowboy var det mest utmanande jag gjort. Jag körde omkring ensam i sydvästra USA i veckor, det skrämde mig redan innan jag gett mig iväg. Jag är ingen modig person, tvärt om. Jag är inte stark heller, så att hajka runt i nationalparkerna i 40 graders värme, klädd i ullbyxor från fyrtiotalet och en stor läderjacka med fransar var totalt dränerande.
She Could Have Been a Cowboy handlar egentligen inte om att vara en cowboy, utan om att vilja vara någon annan. Den, liksom flera andra av hennes fotoserier, kan ses som en blinkning till alla som lever ett liv som är annorlunda mot det de egentligen vill leva.
– Mina karaktärer är ofta ensamma, som jag. Många gånger låter jag karaktären framträda flera gånger i samma bild, för att uttrycka känslan av delad eller splittrad självbild. Jag intresserar mig mer för de förhållanden vi har med oss själva än de vi har med andra människor. Det finns en våldsamhet, eller åtminstone en vildsinthet, i samtalet vi har med det egna jaget.
