Fotoduon Cooper & Gorfer har alltid rört sig mellan saga och verklighet, men deras nya bilder utforskar en helt ny värld.
När den brittiske författaren Thomas More skrev boken Utopia 1516 beskrev han ön Utopia som en ny värld, där det rationella och lyckliga samhällsskicket målades upp som en antites till dåtidens England. Ordet Utopia är en sammansättning av de grekiska orden för ”inte” och ”plats”, och betydelsen blir alltså en ickeplats, något som alls inte existerar. Trots det är Utopia något som har funnits med oss genom århundradena, att sträva och längta efter: en dröm om något större, lyckligare, bättre.
Begreppet aktualiserades för konstnärsduon Sarah Cooper och Nina Gorfer när de läste en artikel där skribenten hävdade att vi idag helt har förlorat Utopia. Tanken om ett samhälle byggt på gemenskap, där arbete är meningsfullt och fritiden hanteras med varsamhet, har enligt artikeln tappats bort och ersatts av konsumtion och självuppfyllelse. Vi har blivit undanträngda, menade skribenten, från våra egna visioner.
– Vi började diskutera om det verkligen kan vara så och vilken förtvivlan det i så fall skulle innebära. Det var en så orimlig tanke att vi började fundera på om man skulle kunna analysera begreppet Utopia från ett annat perspektiv. Kan det vara så att vi har förlorat en viss typ av Utopia, för att den i sin etablerade form aldrig har hittats, och kanske aldrig kommer att göra det? säger Sarah Cooper.
Om Utopia inte hade fyllts med innebörd baserad på västerländsk filosofi framburen av Thomas More, Platon eller Marx – vad skulle det då kunna vara? Om man tänker sig att Utopia snarare är ett tillstånd som kommer inifrån, vad skulle hända med begreppets betydelse?
– Det som verkligen väckte vårt intresse var artikelns sätt att föreslå att vi till och med har slutat försöka nå ett bättre tillstånd. Vi måste ju fylla vårt liv med någon sorts längtan för att inte falla ner i depression, konstaterar Nina Gorfer.
Sarah Cooper, uppvuxen i Pittsburgh, och Nina Gorfer, ursprungligen från Wien, träffades när de pluggade på konstskola i Göteborg. De började samarbeta 2006 och har i flera tidigare projekt utforskat kulturell identitet och utsatthet genom att porträttera kvinnor från olika delar av världen. Tankarna om Utopia började snurra i deras huvuden ungefär samtidigt som den senaste flyktingkrisen blev allt mer påtaglig i Europa.
– Som boende i Sverige kände vi oss märkligt frånkopplade från allt som pågick runt oss. Det fanns ingen koppling mellan vår vardag och det som hände i Europa, även i vår egen stad. Det fick oss att addera ett ytterligare lager på våra funderingar: vems Utopia är det egentligen vi pratar om? Vems Utopia är det som har gått förlorat – och vad skulle hända om människor som bokstavligt talat har förlorat allt kunde skapa en ny värld för sig själva?
Genom lärare på skolor blev de introducerade för unga kvinnor som antingen hade lämnat sina hemländer för att försöka skapa ett nytt liv i Sverige, eller vars föräldrar tidigare hade tagit sig till Sverige för att ge sin barn bättre förutsättningar.
I den bok som släpps i samband med utställningen benämner ni i en dikt Utopia som ”hon”. Varför gör ni det, och varför väljer ni att porträttera just unga kvinnor?
– Vi har arbetat med kvinnor sedan vi började jobba ihop. Till en början var det mer eller mindre omedvetet, men genom åren har det blivit ett mer och mer medvetet val. I det här fallet handlade det dels om våra funderingar kring varför människans idé om att hitta Utopia alltid har misslyckats. Vem var det som skapade och etablerade bilden av Utopia? Vi ville komma bort från de västerländska, manligt kodade idéerna om Utopia som en konstruerad fysisk plats, och omtolka begreppet. Unga kvinnor som tvingas fly är också ofta de som har och har haft minst att säga till om, så vi ville ge dem en röst och försöka vrida betraktarens uppfattning om hur saker och ting ”ska” vara.
Från det första mötet med kvinnorna följde en tre år lång arbetsprocess där intervjuer och samtal har varit en viktig del av projektets framväxt.
– Vi plockade inte fram kameran förrän efter ett långt tag. Det har handlat mycket om att lära känna varandra, förstå olika synsätt och tränga in i deras berättelser.
Bilderna som utgör utställningen Between These Folded Walls, Utopia, drar betraktarens blickar till sig genom sina intensiva färger, mönstermixar, arkitektoniska detaljer och starka kvinnoporträtt. Det finns tydliga drag av surrealism, magisk realism och manierism, och symboliska objekt förstärker berättelserna om de världar som kvinnorna kommer ifrån, som de lever i nu, och de drömmar och visioner som går bortom dessa.
– Utifrån definitionen av Utopia som en ”inteplats” var det viktigt för oss att verkligen skapa helt fiktiva miljöer för de här kvinnorna, som i en drömlik teater. Olika objekt symboliserar deras ursprung och de vackra utstyrslarna ger betraktaren estetisk tillfredsställelse samtidigt som de kan hjälpa kvinnorna att navigera i deras nya värld – både som ett kamouflage och ett skydd, förklarar Sarah Cooper.
Men i de vackra fantasierna gömmer sig också orosmoment. I vissa bilder kan man ana händer som sticker fram och lika gärna bryter ner karaktärerna som hjälper dem.
– De till synes vackra omgivningarna är söndriga – de skadas, faller och byggs upp igen. Det är ett sätt att illustrera våra inre strider och den skada vi kan orsaka både oss själva och andra.
Duon ville också ge kvinnorna en chans att förkroppsliga en gigantisk, fantastisk version av dem själva, som en avatar. I verket Israa With Yellow Boxes syns en kvinna i djupblå kjol och klargul skjorta, som bär stora, gula lådor på sina axlar. Kvinnan är sjuksköterskan Israa Abdala, som efter att ha upplevt förödelsen i Syrien startade hjälporganisationen Stand With Syria.
– Vi ville ge henne karaktär och visa både hennes styrka och den extrema tyngd som vilar på hennes axlar. Hon förkroppsligar en dubbel styrka, en som kan skapa förändring både runt om henne och i henne själv, förklarar Nina Gorfer.
Ni ger med utställningen karaktär och djup till kvinnor som ofta blir hopklumpade till en homogen grupp och då utmålas som offer eller problem. Tycker ni att konsten har en funktion och en roll att spela i kristider?
– Figurativ konst, såväl som litteratur, musik, poesi och andra uttryck, når oss på ett sätt som gör att vi kan ta in och förstå saker djupare. Det är inte säkert att den måste ha en funktion, det pågår så många kriser i världen som är olika viktiga för olika personer. För oss är det som händer runt oss ofta ett avstamp för ett projekt. Men från betraktarens sida tror jag verkligen att det är som att öppna en dörr in till en bättre, eller åtminstone annan, förståelse, säger Sarah Cooper.
Tycker ni att ni har ett ansvar?
– Ju äldre vi blir och ju mer vi arbetar, desto mer inser vi att det finns ett ansvar. Livet i den här världen är ganska kort, så det är lika bra att vi använder det till att göra något som kan påverka och göra skillnad. Konst har transformativa krafter som kan fungera som trollstavar och vara lika kraftfulla som vapen. Det här projektet gjorde vi lika mycket för oss själva som för Israa och de andra kvinnorna, för att känna att vi har gjort något viktigt. Men oavsett det är det de porträtterade kvinnorna som är aktivisterna. Vi kanske har gett dem en plattform, men det är de, som genom sina berättelser, skapar förändringen.
