Den oplockade gåsen

Uppnådda mål, men ändå inte. Jämställdheten inom den offentliga konstvärlden är en fråga som aldrig slutar engagera. Och hur det står till med den beror lite på vem man frågar. Statistik från Statens konstråd och Stockholm konst visar att beställningar har gått till i princip lika många manliga som kvinnliga konstnärer de senaste fem, tio åren. Andra rapporter, som gått bakom statistiken och arbetat med kompletterande metoder, visar en annan sida, där kvinnor fortfarande halkar efter männen. Journalisten, genusvetaren, föreläsaren och författaren Vanja Hermele skrev 2009 rapporten Konsten, så funkar det (inte), på uppdrag av KRO och KIF. Hon varvade statistik med intervjuer och teori, vilket visade att män och kvinnor har olika erfarenheter av att vara verksamma inom konstfältet och skilda uppfattningar om jämställd- hetsnivån där. Hur kan det vara så stor skillnad i resultat?

– En anledning är att konsten är svår att få över- blick på, särskilt om man själv är enskild konstnär. Då ser man egentligen bara sitt eget sammanhang. Det saknas rätt mycket gemensamma sammanhang med gemensam statistik. Det är en väldigt solitär och isolerad verksamhet. Feministiska konstnärer går ofta emot detta genom att arbeta i kollektiv och försöka skapa gemensamma plattformar, kanske för att just vända sig mot den där klassiska, isolerade konstnärsmyten. Det finns också en förhärskande idé om att jämställdheten redan är avklarad på konstfäl- tet och kulturområdet över huvud taget, säger Vanja Hermele.

En av de saker som Hermele nämner i sin rapport är att, även om det finns en jämn fördelning i uppdrag, går fler stora uppdrag med större budget till män.

KRO:s ordförande Katarina Jönsson Norling skriver i en debattartikel i Värmlands Folkblad den 5 oktober att man för 2012 finner en kvinnlig dominans i de lägsta ersättningsnivåerna medan män återfinns i de högre. Mårten Castenfors på Stockholm konst har inte sett en sådan snedfördelning i deras resultat, men Magdalena Malm, direktör och chef på Statens konst- råd, känner till problematiken.

– Det är vi medvetna om. Vi har till exempel gjort några riktigt stora projekt med kvinnliga konstnärer, bland annat Katharina Grosse (Blue Orange för Vara Resecentrum). Verk som får väldigt stor synlighet. Jag tror inte att det står inskrivet i vår policy, men jag är väldigt medveten om det och när vi diskuterar brukar vi prata om hur det är med fördelningen och »tyngden« i uppdragen.

2012 praktiserade Rebecka Friberg, student från Centrum för genusvetenskap vid Lunds universitet, på Statens konstråd. Syftet var att undersöka jämställdhet ur skilda perspektiv, främst i förhållande till begreppet kvalitet. Hon beskriver i sin slutrapport just att den kvantitativa aspekten av jämställdhet är uppnådd, när det gäller anlitande av konstnärer, inköp av verk till konstkollektioner och även när det gäller betalning. Hon nämner att lagret där Statens konstråd förvarar sin inköpta konst är kraftigt domi- nerat av män, men att det jämnats ut något de senaste åren. Dock finns enligt Fribergs rapport några områ- den att arbeta vidare med. Konstkollektioner som placeras ut domineras starkt av verk gjorda av män, och kansliet känner inte till hur den fysiska häng- ningen ser ut. I kategorin fotografi i Statens Konstråds årskatalog är dubbelt så många män som kvinnor representerade.

– Problemet ligger inte i att man tänker »hur ska vi bära oss åt för att hitta en kvinnlig konstnär?«. Däremot tänker vi alltid på att det ska finnas en balans. Vi för statistik över allt vi gör och har en jämställdhetsplan som följer med det. Alla de sakerna är viktiga att alltid ha med sig som perspektiv i det man gör. Som första kvinna på den här posten ser jag eventuellt annorlunda på jämställdhet, som för mig i lika hög grad handlar om mångfald, det är kvalitetsaspekter och inte någonting som man lägger på i efterhand. Ska man arbeta med samhällsdiskussion och konstnärliga uttryck som är relevanta i samtiden är det helt självklart att de perspektiven finns med. Jag ser det som utgångspunkten för arbetet, säger Magdalena Malm.

Kvalitetsaspekten är som sagt något som Friberg nämner i sin rapport, som ett begrepp som Statens konstråd behöver definiera sitt förhållande till och ständigt hålla öppet för dialog. Friberg skriver att »Kvalitetsbegreppet i sig självt är kopplat till makt, tolkningsföreträde och rätten att definiera verkligheten, men i tron att begreppet är neutralt döljs det och ett förändringsarbete försvåras. Kvalitetsbegreppet behöver utvecklas, breddas och förlängas, vändas ut och in på och diskuteras.« Vanja Hermele har liknande tankar och ställer sig exempelvis skeptisk till Mårten Castenfors användning av begreppet, när han säger att han hela tiden har jämställdhetsaspekten i bakhuvudet, men att han i första hand går på kvalitet…