Leonardo da Vinci, Isaac Newton, Joan Didion och Bob Dylan är några av dem som haft anteckningsboken som en oumbärlig följeslagare. Den som vill vara kreativ i en digital tidsålder bör kanske följa deras exempel och börja anteckna, skissa, föra dagbok … Forskning visar att vi minns bättre och lär oss mer då.
Hemma hos mina föräldrar ligger femton dagböcker av min pappas morfar Oscar. Han skriver krasst och lägesrapporterande: Måndagen 30 oktober + 3° på morgonen, svag oso [ostsydostlig] vind, mulen luft, Verner och jag har satt garn på Kråkerön. På kvällen, svag oso vind mulet och regn + 4°, Verner har snickrat, jag sänt bud med Helga efter piller i Kungälv.
Nämnde Verner är min farfar, han hade loggboken i kroppen och skrev även dagbok, främst om vädret, varje dag tills han dog. Det är lätt att fnissa åt denna besatthet av väder, om det inte vore för det att vädret hade fullständig makt över deras vardag.
I den brittiske författaren Roland Allens nyligen utgivna bok ”The notebook: A history of writing on paper” kan man läsa att loggböcker och sjöfarares resedagböcker går många hundratals år tillbaka i tiden, och att just väderloggarna har spelat roll för dagens klimatforskning. Allens bok handlar alltså om antecknings- och dagböcker, men främst, visar det sig, om idéer.
När jag ringer upp Allen för en videointervju berättar han att det som triggade honom att gräva ner sig i anteckningsbokens historia var just dess koppling till olika betydande händelser, idéer och samhällsomvandlingar.
– Anteckningsboken visade sig vara en form av informationsteknologi: när anteckningsböcker introduceras i historien händer det spännande saker, berättar han.
När man väl börjar tänka på det ter sig anteckningsbokens relevans fullkomligt rimlig. I min hylla står Joan Didions bok ”Anteckningar” (2017) från hennes resor i USA på 1970-talet. ”Talking to yourself can be useful. And writing means being overheard”, skriver Zadie Smith i sin essäsamling ”Aningar” från 2020, en sorts anteckningar om det första covidårets första lockdownmånader.
Det var efter att ha läst sin egen morfars dagböcker som Roland Allen själv började skriva. Hans fascination för mediet märks i sättet han länkar sina egna upptäckter till vår tids verkliga idéhistoria. Boken tar avstamp i Florens litterära och kulturella boom på 1300-talet då anteckningsboken användes systematiskt för både privat- och yrkesbruk.
Allen skriver om anteckningsbokens betydelse för humanioras och litteraturens uppsving i England på 1500- och 1600-talet och dess roll för idéutbyte över den europeiska kontinenten; om betydelsen av receptsamlingar, notblad och skissböcker, från Leonardo da Vinci, Erasmus, Darwin och Marie Curie till Virginia Woolf, Frida Kahlo, Agatha Christie, Bob Dylan och många fler.
När jag frågar vilken upptäckt som fascinerar honom mest sträcker han sig efter boken och bläddrar fram till sidan 307, mitt i de slutkapitel som fokuserar på psykologi och neurovetenskap kring hur skrivande på papper påverkar oss.
– Visste du att dagboksskrivande kan få fysiska sår att läka snabbare? Skriver du dagbok ett par veckor innan en operation till exempel, kommer du att återhämta dig snabbare. Stress hejdar läkningsprocessen och dagboksskrivandet kan dra stressen ur kroppen, vilket gör att läkningsprocesserna kan sätta fart. Du kan slänga anteckningsboken sedan, elda upp den om du vill, men då har du i alla fått ut stress från obehagliga minnen och negativa känslor. Är det inte fascinerade?
Några dagar innan jag börjar läsa ”The notebook” har jag lyssnat på en intervju med den amerikanska forskaren Maryanne Wolf, om hennes senaste bok ”Reader, come home: The reading brain in a digital world”. Wolf säger att läsning i grunden är en onaturlig process som till skillnad från till exempel språk och syn inte stöds av någon gen eller specifikt område i hjärnan. Hjärnan, förklarar Wolf, har dock en förmåga att skapa nya kretsar (”circuits” på engelska), vilket den gjorde när läsningen ”uppfanns” för runt 6 000 år sedan. Det har utvecklats till sofistikerade processer som under så kallad djupläsning gör det möjligt för oss att till exempel nå djupare insikter och öppna nya perspektiv. Att kunna analysera och utveckla sitt kritiska tänkande är enligt en rad studier förknippat just med förmågan att sätta sig in i andra perspektiv och olikheter, vilket i förlängningen också är det som får oss att känna empati.
Vår hjärnas formbarhet gör att vi, enligt Wolf, alltså kan bilda både alltmer sofistikerade områden (circuits), och mindre sofistikerade områden, beroende på hur vi läser. Vår djupläsningsförmåga fungerar till exempel parallellt med vår förmåga att skumma och skanna text, som vi tack vare digitaliseringen har blivit mycket bättre på. Men för de som nästan enbart läser på detta sätt kan områden som har hand om djupläsningen utvecklas i omvänd riktning, vilket minskar förmågan till djupläsning.
Läs mer: dn.se
