Storleken har betydelse! Cajsa von Zeipel vill göra konst som tar för sig. Konstnären träffar henne i New york för ett samtal om kroppskontroll, makt och den offentliga konstens olidliga tråkighet.
Hösten 2013. Utanför Mood-gallerian i Stockholm står en tonårstjej och lutar sig nonchalant mot en pelare. Hon är tunn och lång, klädd i höga platåskor och midjekort jacka. Ansiktsuttrycket är hårt, kaxigt. I en rondell i Linköping står en annan tonårstjej. Hon är på väg bort från stan men blickar tillbaka in mot samhället. Precis som tjejen utanför Mood-gallerian är hon trådsmal och kritvit med ett ansiktsuttryck som inte ber om ursäkt. Konstnären bakom verken heter Cajsa von Zeipel. Hennes drygt fem meter höga tonårstjejer har de senaste åren blivit tacksamma debattämnen och åsiktsobjekt, hyllade och mästrade av såväl konstkritiker som allmänhet.
Våren 2009. Cajsa von Zeipel har ett år kvar av sin utbild- ning på Kungliga Konsthögskolan och håller på att få panik. Ett helt år har slösats bort på ett projekt som gått överstyr och nu vet hon inte vad hon ska göra. Projektet började med en frågeställning kring vad det innebär att ta kontroll över vad man äter, eller kanske framförallt vad man inte äter. Frågorna innefattade aspekter som synen på fasta, kroppens anatomi och framför allt kopplingen mellan självsvält och Narcissus-myten: att se sig själv förtvina bort, men i ett moment av kärlek. Paradoxen i att på något sätt bli mer och mer den man vill vara medan man samtidigt försvinner.
Genom att använda sin egen kropp som instrument och helt enkelt äta så lite som möjligt, ville Cajsa von Zeipel
få reda på vad det innebar att ta den typen av kontroll. Omgivningen reagerade, men kritiken hade ingen effekt. När hon efter några veckor reste iväg till Frankfurt för ett utbytesår fortsatte hon med projektet, som kom att pågå i ett halvår.
Väl hemma i Stockholm, våren 2009, någon vecka efter hemkomst, sitter hon i skulptursalen på Mejan. Hon börjar arbeta med en avsmalnad karaktär som sitter och röker. Inget självporträtt, men väl ett resultat av det hon hållit på med. Hon gör figuren i gigantiskt format, och de storskaliga skulpturerna kommer att bli en öppning mot en ny typ av arbeten.
Du gjorde det här projektet när du var i 25-årsåldern. Men dina tjejer – det är ju framför allt tjejer du gör, är i tonåren. Blev det så för att du egentligen utforskade matkontrollen som ett tonårsproblem?
– Jag upplevde nog aldrig riktigt tonåren när jag skulle göra det. Jag var aldrig ute och söp vid korvkiosken. Jag var skötsam och pluggade under de åren. Att gå ut i Uddevalla
var bara så råtråkigt att jag kände att jag lika gärna kunde förbereda mig på livet. När jag nästan tio år senare flyttade
till Stockholm och började på Mejan tog jag igen det. Jag hade inte fått utlopp för tonåren, hade inte varit strulig. Kanske har jag därför inte heller fått så mycket distans till den tiden. Jag tycker inte riktigt att jag arbetar med en tonårskaraktär, snara- re med en försenad utblomning av att få tappa kontrollen.
Den smala anatomin är ett slags biprodukt av ett ideal
som vi alla matas med. Kroppsfixeringen återfinns i alla åldrar och bland både män och kvinnor. Det har nästan blivit socialt accepterat att svälta sig själv, se bara på den nya 5:2 dieten. Men fenomenet kopplas främst till unga tjejer och utifrån hennes position är den här problematiken oerhört provocerande.
Berätta om din uppväxt.
– Vi bodde i Göteborg till dess att jag var nio år och flyt- tade sedan till Ljungskile, ett litet samhälle på västkusten. Där var fotbollskulturen allt och jag kände mig ganska aliene- rad redan från början. Det var en lättnad att börja gymnasiet i Uddevalla, där jag gick på det estetiska programmet Konst och form. Det var en bra start.
Ja det där känner jag igen. Jag är också från västkusten, lite söder om Marstrand.
– Ja, men det är ju typ samma. Tristessen var så påtag- lig. Men i efterhand har jag uppskattat det där. Idén om att världen ligger framför en för att det inte finns så mycket mer än en korvkiosk att förhålla sig till. Vi bodde i ett fint gammalt hus vid vattnet, men efter bara några månader började de bygga en stor motorväg tjugo meter från huset, rakt igenom Ljungskile. Alla hatade såklart den där vägen, men jag tyckte att den var hoppingivande. Man kunde sitta och titta på alla som skulle någon annanstans. En slags väg därifrån […]
