När den internationella konstmaffian samlas skapas möjligheter till viktiga karriärkliv som knappast ges i något annat sammanhang. Om du är bra på att mingla, vill säga. Karolina Modig åkte till Venedigbiennalen för en fördjupning i nätverkandets konst.
Årets Venedigbiennal har tema ”Viva arte viva” – leve konsten! Curatorn, franska Christine Macel – till vardags chefscurator på Centre Pompidou – valde efter förra årets biennalens politiska fokus att hylla skaparprocessen och hantverket. Det är den 57e biennalen i ordningen, det är min första. Jag anländer till öppningsdag nummer två av tre; under tre dagar kan branschfolk och särskilt inbjudna hänga runt innan kreti och pleti släpps in. I trädgården Giardini, ett av biennalens huvudområden, finns huvudpaviljongen och nationspaviljongerna, vars utställningar inte behöver hålla sig till det övergripande temat. Det märks, för här är det politiskt så det förslår.
De senaste två åren har jag besökt flera konstmässor runt om i världen. Jag har förstått att Venedigbiennalen är något speciellt, och väl på plats står sig de kommersiella mässorna onekligen ganska slätt. Delvis för att den kommersiella aspekten inte är uttalad. Visst försiggår handel även här, men det är inte huvudsyftet. Det är skönt.
Även öppningsdagarna är annorlunda mot mässorna. När en kortare mässa öppnar för allmänheten är köerna milslånga. Det gör öppningsdagarna för bransch, VIP-folk och media lugna i jämförelse. Venedigbiennalen varar ända till november, vilket sprider ut besökarna och istället gör öppningsdagarna till de mest packade.
– Ibland är det bättre för upplevelsen av konsten att komma utanför öppningsdagarna. Men å andra sidan händer det mer under dem, säger konstnären Mikael Olsson som besöker Venedigbiennalen för sjunde gången.
Mikael Olsson är fotokonstnär, representerad i Sverige av Galerie Nordenhake och aktuell med en liten roll i Ruben Östlunds Guldpalmsbelönade film The Square. Han beskriver Venedig som en speciell plats där avsaknaden av bilar, det behagliga klimatet, den goda maten etc. gör att man lever och tänker annorlunda. Här, liksom på alla stora internationella konstevent, lever nätverkandet glada dagar under öppningsdagarna, då ”alla” är på plats.
– Man tar en båttur, går fel, frågar efter vägen, hjälper någon – alla är generösa och under öppningsveckan träffar man en massa roliga människor i spontana, ibland smått osannolika möten. Ska man ta in Biennalen biennalen bör man vara öppen, och det även mot andra besökare. Man tar en lunch och börjar snacka med någon vid bordet bredvid, säger Olsson.
Vid lunchtid på torsdagen (öppningsdag två, när de flesta redan varit här i minst ett dygn) invigs Nordiska paviljongen, curerad av Moderna MuseetsMalmö Konsthalls Mats Stjernstedt, utsedd av Moderna Museet. Nordiska paviljongen ligger i Giardini och strax innan det hela drar igång byter jag några ord med Birgitta Rubin, redaktör och kritiker på Dagens Nyheter.
– Jag har besökt Venedigbiennalen närmare tio gånger, den första gången var på nittiotalet. Största skillnaden från då är att det nu är svårare att hinna se allt. Förr om åren var mina kritikerkollegor på plats i närmare en vecka och hade flera dagar på sig att skriva. Jag har två, högst tre dagar på plats och bara en skrivdag. Jag kan omöjligt se allt och måste välja hårdare. Under öppningsveckan blir det lätt långa köer och paviljongerna med de längsta köerna måste man ibland prioritera bort.
Men att åka till Venedig under pressdagarna är nödvändigt för rapporteringen och nätverkandet sker mer eller mindre naturligt. Som kritiker har hon aldrig haft en plan för vilka hon måste nätverka med eller träffa.
– För konstnärer, curatorer och, gallerister etc. skulle jag säga att den här typen av event och de nätverksmöjligheter de medför är helt nödvändiga, om inte livsviktiga. För mig är kontaktskapandet en pågående del av jobbet, det sker hela tiden och är nödvändigt för att hålla sig uppdaterad, säger hon.
Konstnären Julius Göthlin deltar i samlingsutställningen ”Personal Structures” en bit ifrån biennalområdena, i ståtliga byggnaden Palazzo Mora. Göthlin menar att nätverksaspekten blivit allt viktigare de senaste åren, till hans egen frustration.
– Vissa gillar ”small talk” och att stå i centrum, jag är inte så bra på det. Men att nätverka har blivit viktigare för varje år som går, jag skulle säga att det är där mycket avgörs. Det är väl så inom alla branscher, men kanske i synnerhet inom konst. I Venedig är möjligheten att mingla med gallerister större än på kommersiella mässor tack vare att fokus inte ligger på att kränga konsten. Det gör att stämningen blir lugnare.
Klockan tolv verkar varenda svensk som är i Venedig ha samlats utanför nordiska paviljongen. Jag dras själv in i handskakningarna, kindpussarna, kramarna, och märker att hälsningen ofta är ett litet steg mer intim än hemma. Ett kort ”hej” hemma blir ett längre samtal här, en handskakning blir en kram eller en kindpuss. Här enas vi rätt och slätt i att vara från Sverige. [SC1] Mitt eget nätverkande är inte det minsta planerat, men det finns mycket att ramla in i. Sådant som kan göra det lättare att få till en framtida intervju eller ett tips om en person man bör träffa. En utökad tillgång till de stängda rummen.
Läs hela artikeln: http://www.kro.se/content/alla-var-d%C3%A4r
Bild: JOHAN LINDSKOG/ABSOLUT ART AWARD/PART PROJECTS
