Titlarna på Carmen Winants tidigare projekt sjuder av feministiska undertoner: ”A world without men”, ”Pictures of women working”, ”The answer is matriarchy”. Aktuella utställningen ”Body/Index” är inget undantag. Längs väggarna på Stene Projects löper collage av fotografier. Hundratals bilder på kvinnor i olika situationer och positioner, en klistrad på en annan, ett ansikte över en kropp, bilder som reflekterar och refererar till varandra.
Den estetiska symmetrin och upprepningen är uppslukande. Men jag får också en känsla av att något skaver. Att något är lösryckt, passé och irrelevant.
Carmen Winant (född 1983) är författare, konstnär och lärare i konsthistoria och visuell kultur på Columbus College i Ohio. Hon arbetar ofta temafokuserat med avstamp i en typ av bild eller handling/händelse. Winants förra projekt, ”My birth”, bestod av runt 2 000 närgångna förlossningsbilder, även de arrangerade i collageform. Projektet var under våren del av grupputställningen ”Being: new photography 2018” på MoMa i New York.
Jag skriver om Carmen Winants utställning en tid efter det svenska valet och det är svårt att se konst med minsta lilla politiska budskap utan att sila den genom ”det politiska läget”-linsen. Jag minns att jag dagen efter att Trump valts till president såg Georg Baselitz utställning ”Hjältarna” på Moderna museet. Det var målningar av män: trasiga, misslyckade soldater, vissa med könsorganen hängande utanför kläderna. Det var smått olidligt att se. Utställningen blev som ett slag i ansiktet, ett befästande av att de misslyckade hjältarna kunde fortsätta att vifta med sina fanor. Världen hade valt dem igen.
Carmen Winant var på plats när jag besökte ”Body/Index”. Vi pratade om Trump, om det svenska valet, metoo och huruvida populismen är en backlash på den utsatta kvinnans plötsliga synlighet. Det är en märklig tid att vara kvinna då revolutioner sker samtidigt som kvinnoförnedrare väljs att styra världens mäktigaste nationer. Det planterar tvivel även i aktiva feminister som Winant själv. Hon brottas återkommande med funderingar på om hennes fokus – underrepresenterade objekt: kvinnors kroppar och liv – verkligen är ”viktiga” nog, om de är giltiga ämnen. Funderingar som skulle kunna vara uttryck för en sorts inkorporerad sexism hos henne själv.
Gör jag då samma sak när jag funderar över om det jag ser är relevant? Detta trots att jag sugs in i Winants verk, trots att de får mig att fundera över min egen kroppsuppfattning, andras blickar, min kropps funktioner, styrka och rättigheter. Jag slås även av tanken att jag kanske inte är rätt person att bedöma utställningen. Jag som nästan är hon. Vi är lika gamla. Vi har båda fött två söner. Vi vet hur påtaglig kroppen blir genom graviditet, förlossning, amning. Men det är förstås en absurd tanke och inte konstigare än att en vit, västerländsk man bedömer Baselitz rödmosiga ”hjältar” på Moderna museet. Vi ifrågasätter båda vår rätt att utöva vårt jobb med en kvinnlig blick och erfarenhet. Det är sorgligt.
Men det är förstås en absurd tanke och inte konstigare än att en vit, västerländsk man bedömer Baselitz rödmosiga ”hjältar” på Moderna museet.
Min upplevelse av Baselitz-utställningen hade blivit annorlunda om Trump inte vunnit. Kanske hade min tolkning av Winant blivit annorlunda om ifrågasättandet av den kvinnliga relevansen inte fortfarande levde kvar, om inte feminismen behövde uppleva bakslag.
”Body/Index” skaver för att den är relevant. För att den pekar 40 år tillbaka i tiden och 40 år framåt. Kvinnan, kvinnokroppen – kommer hon någonsin att bli fri? Förhoppningsvis innan det har gått ytterligare 40 år. Jag ser med blandade känslor fram emot vad Carmen Winant hinner peka på till dess.
