Viktor Mattsson och Judit Kristensen, They Come Out at Night
De kommer ut på natten. Flygande, fladdrande, flimrande; letar sig ur sina vrår, lösgör sig, växer sig större än hjärnbarken, intar rummet, huvudet, väggarna. Malarna, skuggorna, tankarna; tankarna maler, malarna väller, skuggorna sväller.
I det lilla gallerirummet pågår en värld. Målningar i toner av grått och beige, färgade av nattens urvattnade icke-ljus. Ur högtalarna strömmar en saga, en fairytale, där holländare på gatan skriker om barrundor och skuggor dansar dödsdanser i rummet. I taket fladdrar en fjäril, en mal.
Kvinnan i Judit Kristensens Suvidja sitter ensam i sin säng, vaken i vargtimmen. Ser skuggorna växa, malarna svärma. De landar på sängen, på kroppen. I fönstret mot världen reflekteras hennes egen spegelbild, väggarna är tätt inpå kroppen. Tv-skärmens molande. Vargtimman äter sig inåt, bygger sömnlöshetens ångesthålor, får tankarna att svälla ut i rummet runtomkring. De skrämmer, som vrårnas malar och gatans röster.
Kanske är det bara sömnbrist.
På en bild i mitt minne har en kvinna munnen täckt av en mal. Det är en dödskallesvärmare, kvinnan är Jodie Foster, fjärilsmalen på hennes mun en sådan som Buffalo Bill placerade i sina offers halsar för att symbolisera förändringen han själv önskade genomgå, en transformation bort från sin egen existens.
I Mattsons Thumbsucker har kvinnan fallit fram över bordet, potentiellt ensam kvar i baren. Tomma flaskor, tomt rum förutom fjärilarna som tycks ha fastnat i ett mönster. Kommer de med förändring eller har de bara ätit upp hennes tröja?
Olivia Laing skriver i Den ensamma staden om ensamheten, hur den ”sprider sig, kall som is och klar som glas”, isolerar och sluter in henne som i en glasbur. Som att hon genom sin lägenhets fönster alltför klart kan se ut men saknar förmåga att ta sig ur. ”Musikalmusik från lägenheten ovanför igen, kollar Facebook, de vita väggarna tätt inpå mig.”
I sin isolering blir Laing besatt av Edward Hoppers verk Nighthawks: figurerna i baren som ser ut att vara isolerade från varandra, målningens bubbla av grönt glas. Hopper ekar i både Kristensens och Mattsons målningar, i sängkammaren och baren, figurerna omringade av glasrutor och stad. Tv:ns molande. I upprepningarna finns även en Beckettskt loopande meningslöshet, ett påträngande dystopiskt händelseförlopp som i Vladimirs och Estragons tröstlösa väntan.
I sagan, ropen i omtagningar från gatan: ”If you want to go there we go there.” ”Alright we go then.” ”Mm.” ”What if we changed our minds?” ”About what?” ”I don’t want to say it.” ”Being born?”
Kristensens kvinna tänker på döden, Mattssons har däckat eller står stilla i sin bur av väggar och glas. Men i mekaniken i taket fladdrar en rörelse. En förändringspotential?
Laing återkom till Hoppers bilder som om de innehöll någon viktig ledtråd om hennes eget tillstånd. Säger Kristensens och Mattssons verk något om vårt tillstånd? Ja. Vad? Nästan för mycket.
Kanske kan vi göra som Laing gör med Hopper och betrakta oss ur alltihop, i rummet, bland verken, i sagan. ”Som om själva betraktandet är ett motgift, ett sätt att upphäva ensamhetens förbannelse.” Ensamhetens, tankarnas, skuggornas. När morgonen kommer är de kommande nätterna trots allt en färre att leva sig igenom. Så kan fjärilsmalen fortsätta att slå sina vingar, fast i gallerirummets tak, medan morgonen suger resten av dem tillbaka in i sina vrår och vi betraktar oss ur våra såriga tillstånd.
Väntar. Kanske är det bara sömnbrist. Många har det.
