Utställningen Shed – Horizons of Rawness tar betraktaren med till en plats eller ett tillstånd där det bekanta upphör och något annat tar vid. Alderin utforskar genom sin multidisciplinära praktik råhetens horisont, filtrerad genom filosofi, politik och trosföreställningar, och låter det formlösa ta form genom kroppens och materialets personliga och kulturella betydelser. I utställningen, som är konstnärens första på galleriet, väver hon samman existentiella erfarenheter med samtidens globala omvälvningar och närmar sig råhet som ett slags instabilt intervall – ett tillstånd av både tillblivelse och upplösning – där materia, form och mening både uppstår och löses upp.
Det finns en skörhet i Alderins verk, en skönhet i den dubbla närvaron av skapelse och dekonstruktion, av det gryende och flyende. Samtidigt besitter verken en påtaglig intensitet, där råheten, gesten och materialiteten drabbar genom sin starka närvaro. Såväl omvärldens som kroppens skakningar och instabiliteter märks i former som framträder som slukhål, i titlar som Infreno och Oblivion, i det svarta kolet som liknar dammet i det som finns kvar när stora huskroppar har rasat.
Men svart bär även ljuset och alla färger inkapslade i sig. Kolet bär på minnen av tid och liv. Verken som intuitivt kan tolkas som våldsamheter rymmer i nästa ögonblick både mjukhet och skönhet.
Alderin förenar i sin praktik bildkonst och performativa handlingar och uppmärksammar vad som sker i verkets tillblivelseakt. Material, kropp och tanke filtreras genom filosofiska ideologier, poetiska lager och politiska dimensioner – det senare som en kritik mot utplåningen av en värld som i allt högre grad präglas av avförkroppsligande och politisk brådska.
Men här ryms som sagt också alltings omstart; i titeln blir ordet ”shed” (ömsa), en påminnelse om hudens förmåga till nybildning: den råa nakenheten som också är blyg, bräcklig, skör. Skiftningarna i både tillvarons skeenden och de språkliga begreppen. Porösa platser för dekonstruktion, transformation och pånyttfödelse.
Vetenskapshistorikern och -teoretikern Donna Haraway skriver om vikten av att återta det förkroppsligade, att förstå att våra erfarenheter har fysisk förankring. Och det är just med utgångspunkt i erfarenheter av det kroppsliga som Alderin undersöker skönheten i det gryende och ovissheten i det flyende; de gränstillstånd eller övergångsfaser där det råa, obearbetade och oformade kan ta gestalt.
I en delad källare till konstnärens barndomshem stod en köttsåg tillhörande familjens granne. Placerad i den trygga hemmiljön väckte den tidigt tankar om just det råa och köttsliga i förhållande till det andliga och vackra. I utställningen finns verk gjorda av skinnet från döda djur – i sin hoprullade gestalt tar ett av dem formen både av ett stycke dött kött och en sorts ursprunglig fosterform – den vari livet är på väg att uppstå. Köttets råhet är obestridlig, men som den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty påpekar i sin bok Le visible et l’invisible [Det synliga och det osynliga] handlar själva begreppet kött också om kroppens dubbelhet. Om avståndet i jaget, men också om dess omedelbara närhet.
I Alderins verk viks kött och ande, skapelse och nedbrytning, njutning och smärta, förlust och framväxt, det formlösa och det fysiska, in i varandra. Det är i själva förändringsfaserna till dessa ytterligheter som de befinner sig, i gradienten mellan det råa och det hoppfulla. Konstnären navigerar mellan språk, materia och kropp, och för genom material som aska, kol, kött och damm in materians egna berättelser och minnen i sin praktik. Här finns trycksvärta inristad på metall och halvt bortruttnade färgskärvor som återanvänts för att skapa nya bilder och minnen ur en sorts glömska och försvinnande.
Alderins verk är de transformativa platserna och tillstånden som både binder samman och löser upp våra dualistiska föreställningar. Det odefinierbara rummet, mellanrummet – enligt Platon och senare Derrida benämnt som khôra – som gör det möjligt för allt att hända utan att egentligen vara något. En plats för varandet, som i en livmoder där köttet antar fosterform och blir till nytt liv. Ett okänt språk.
Paula Tove Alderins blick riktas mot detta: mot nuets dubbla natur, mot förruttnelse och uppståndelse, mot det som gått förlorat och det som finns kvar – och mot de råa, hoppfulla och sköra tillstånden av både tillblivelse och upplösning.
