Allt fler krogar ställer ut konst. Stjärnor som Marie-Louise Ekman och Britta Marakatt-Labba syns bland menyer och restaurangbord, och flera etablissemang satsar också ett digert utställningsprogram.
– Nu när det är uttalat att vi kör på enprocentregeln känns konstsatsningen ännu mer cementerad, säger Calle Carboni, konstansvarig på Svenska Brasserier.
Tar man Katarina gångbro från Mosebacke Torg på Södermalm kommer man rakt in på Klotet, en av Svenska Brasseriers nyaste restauranger i Stockholm. En trappa ner men med samma vidsträckta utsikt över stan och Slussens eviga byggkaos ligger Gondolen, och där, en bit in i lokalen, hänger tre tavlor på en vägg. Färger och mönster från tavlorna går igen i både mattor och menyer, och här hittar man också spår av det arv som ligger till grund för restaurangbolagets kärlek till konsten.
I mitten hänger ”Ljusårssalen”, målad av Sven X:et Erixson i slutet av 1950-talet. Det är en skiss på teaterdekor till Harry Martinsons versepos ”Aniara” som sattes upp på Kungliga Operan i Stockholm den 31 maj 1959. X:et var liksom Slas och andra kulturmän i efterkrigstidens Sverige vän med Tore Wretman, vars konstintresse var stort och passionerat.
Det finns en generation där alla känner till Tore Wretman, en annan som kanske har bättre koll på hans restauranger. Husmanskostens företrädare, gastronomins frontman, ”novisen vid spisen”, som för 80 år sedan köpte Riche som 29-åring, som skapade Teatergrillen, tog över Operakällaren och som agerat inspiration för Svenska Brasseriers grundare PG Nilsson. Wretman prydde väggarna på sina restauranger med konst, inte minst på Operakällaren.
– När Operakällaren såldes 1976 och senare 1987, såg killarna som tog över att det fanns en massa vackra verk av konstnärerna som Tore umgicks med. De lyfte ner dem från väggarna och sålde det mesta, vilket bekostade en stor del av affären. Det har alltid smärtat PG att det blev så. Vad fan hände?
Calle Carboni har varit konstansvarig på Svenska Brasserier i fem år. Han berättar att den där förlusten skapade ett driv hos PG Nilsson – även han konstälskare och samlare – att se till att gästerna fick uppleva konst i restaurangmiljöerna.
– Utifrån vad som hände med Tores konst blev idén att konsten nästan skulle ”byggas in” i restaurangerna. Vi har försökt göra som Wretman fast ta det ett steg längre. Nu ska den fan sitta fast i väggarna!
Carboni började arbeta på Svenska Brasserier i början av 2000-talet. Barchef på Riche då var Ben Loveless – nu delägare i Galerie Nordenhake – som drev många av de konstsatsningar som initierades. Jockum Nordströms illustrationer blev del av inredningen och omslag till menyerna, konst av Gunilla Klingberg, Jonas Nobel och andra syntes snart på alltifrån insidan av toalettstolar till nischer.
På de i dag relativt nyöppnade Södermalmskrogarna Klotet, Riche Fenix och renoverade Gondolen finns verk av hyllade samtidskonstnärer som Joakim Ojanen och Nathalie Djurberg och Hans Berg.
Vägg i vägg med Klotet ligger Bar Zeppelin, vars väggar upptas av en mural signerad Marie-Louise Ekman. Permanent konst finns även på Sturehof och djurgårdskrogen Aira, där en av de största printsamlingarna av den samiska konstnären Britta Marakatt-Labba tar plats.
Men det är inte den permanenta konsten det ska handla om nu, utan det utställningsprogram som Carboni ansvarar för. Riche, Teatergrillen, Klotet och Riche Fenix har sedan en tid tillbaka nämligen agerat anmärkningsvärt aktiva utställningsplatser – mellan januari och mars tar uppemot tio utställningar plats i krogmiljön, med konstnärer som Annèe Olofsson, Tova Mozard, Håkan Ramsin och Lill-Marit Bugge.
Aktiviteten har sin förklaring: Carboni är troligtvis ensam i den svenska restaurangvärlden om att ha en heltidstjänst som går ut på att ta hand om konsten.
– Under pandemin kom jag i kontakt med konstnärer vars utställningar på olika museer och institutioner ställdes in. Eftersom vi kunde få till vernissager på villkoret att folk inte minglade runt körde vi i gång.
För ett år sedan drev Carboni också igenom enprocentregeln inom Svenska Brasserier – en ekonomisk princip som innebär att en procent av budgeten vid ny-, om- och tillbyggnationer av fastigheter och offentliga miljöer investeras i konst och konstnärlig utsmyckning.
– Ska vi ha konst måste vi vara tydliga med hur det ska fungera. Nu när det är uttalat att vi kör på enprocentregeln känns konstsatsningen ännu mer cementerad.
På andra sidan Katarinahissen, en backe ner från Mosebacke och snett till vänster över Götgatan ligger galleriet, kaféet och vinbaren Crum Heaven. Den sena januarieftermiddag då jag träffar Aleks Abens är både kafédelen mot gatan och gallerirummet packat med folk. Abens är ansvarig för utställningsverksamheten och berättar att en stammis har release för ett genreöverskridande projekt i det inre rummet.
– I utställningsrummet byts konsten ut varannan vecka. Hängningen är självorganiserad på det sättet att konstnärerna själva roddar det mesta med sina utställningar.
Abens öppnade galleri här på Högbergsgatan för snart nio år sedan utifrån en vilja att skapa den kulturella mötesplats som han själv saknade. För tre år sedan renoverade han lokalerna för att tillsammans med barndomsvännen Jacob Issa kombinera utställningsverksamheten med kafé.
I maj 2022 öppnade de med en interiör helt skapad av Abens själv, med möbler och ytskikt som får hela platsen att andas en sorts samtida hantverksdesign. Hans kärlek till material märks i de många textila och keramiska verk som ofta finns med i utställningarna.
– Jag var lite orolig inför nyöppningen för vad konstnärerna skulle tycka, att ställa ut på kafé är kanske inte riktigt det man drömmer om. Men jag hade ett renommé från den tidigare verksamheten, och för mig handlar det som sagt främst om att skapa en mötesplats.
I kafé- och bardelen visas samlingsutställningen ”The start of your ending”, med konstnärer som Kristina Abelli Elander och Moa-Matilda Nilsson. Verken är till salu, men eftersom Aleks Abens självutnämnt är en ”usel säljare” är det kulturstöd han får från Stockholm stad grundläggande för verksamheten. Ungefär fem utställningar blir det per år, kompletterat med spelningar och andra evenemang.
– Jag brukar säga att jag vill se det som ett minikulturhus, säger Aleks Abens.
Ett ännu färskare initiativ står nattklubben Under Bron för, som den 1 februari drog i gång en satsning på återkommande konstutställningar i klubbmiljö. Johanna Schneider är creative director och marknadschef på Under Bron:
– Det finns en idé om att klubba bara är någon typ av verklighetsflykt, men det kan också vara en av de mest givande upplevelser du är med om. Tänk att komma hem från en kväll där du både avnjutit god mat, fått en ny favoritkonstnär och lyssnat på ny musik. Det vore kul att få den typiske Under Bron-klubbaren att komma hit lite tidigare för att kika på konst från en annan del av världen och sedan köra på med fet fest, säger hon.
Under Brons utställningar kommer att bytas ut ungefär fyra gånger per år och sitta uppe en vecka i taget. Initiativet inleddes med Berghain-fotografen Mischa Fanghaenel och fortsätter senare i vår med konstnären Niklas Hallman från Helsingforsbaserade Post Bar.
Att få konsten att fungera i krog- eller klubbmiljö är inte helt självklart. Kombinationen nattklubbsmiljö och nattklubbsrelaterad konst är möjligen enklare att få till än Crum Heavens och Svenska Brasseriers bredare approach. Enligt Calle Carboni handlar det om en mix av erfarenhet och rätt inställning.
– Att ställa in ett videoverk med full blast-volym kommer inte att bli bra. Man lär sig med erfarenhet, och mycket handlar om att ha roligt. Det är även tacksamt om utställaren har rätt inställning – när vi ställde ut Iris Smeds på Taverna Brillo kallade hon själv utställningen för en krogshow. Eftersom vi ändå aldrig kan bli en vit kub där man kan bygga en konstnärs hela universum är en sådan attityd ganska skön.
På Crum Heaven blir konsten så integrerad i miljön att det kan ta veckor innan en stammis ser att något bytts ut. Om det är bra eller dåligt kan diskuteras, men konstnärerna, menar Aleks Abens, blir ofta glatt överraskade över hur bra deras verk gör sig på plats.
– Det finns inga vita väggar här och ytan är mindre än i ett vanligt galleri. Samtidigt är det en plats där man möter konst utan att behöva söka upp den själv, konst som man kanske inte hade mött annars. Det finns ett stort värde i det också.
