Endast två timmar i veckan tillåter han sig att kalla sig konstnär. Men konstvärlden är ändå beredd att betala över en miljon kronor när han tejpar upp en banan på en vägg med silvertejp. I utställningen ”Tredje handen” låter Maurizio Cattelan sina egna verk socialisera med verken på Moderna museet i Stockholm.
En banan: normalstor, ätbar och med naturligt brunfläckigt skal, fasttejpad med silvertejp mot en vägg på en stor konstmässa och såld för motsvarande cirka 1,2 miljoner kronor. Låter det bekant? Kanske för vissa, för knappt fem år sedan blev den italienska konstnären Maurizio Cattelan nämligen namnet på hela konstvärldens läppar när han ställde ut verket ”Comedian” på Art Basel Miami. Bilder spreds i flygande mem-speed på internet och verket såldes i tre exemplar i form av äkthetsintyg och instruktioner för bananens exakta vinkel på väggen.
Cattelans namn väcker varierande reaktioner; han är välkänd men kontroversiell. Vissa kallar honom en pajas och effektsökare, andra ett geni. Flera verk har väckt stor uppståndelse: en knästående Hitlerfigur med kostymklädd pojkkropp, en toalettstol helt i guld, hästkroppar i naturlig storlek hängande på rad ut från en vägg …
I Moderna museets nya utställning ”Den tredje handen” samsas Cattelans konstverk med verk ur museets egen samling, som han själv har valt ut i samråd med Modernas chefsintendent Gitte Ørskou. Han är glad att utställningen ger hans verk en chans att socialisera (”jag är själv ingen extrovert, därför är det viktigt att åtminstone mina konstverk får umgås med andra”), men också att den fått honom att inse vad hans egna verk egentligen handlar om.
– Jag lånade ut mitt öga till museet och fick tillbaka ett nytt perspektiv: det var i ljuset av den här utställningen som jag upptäckte att så mycket av mitt arbete är relaterat till makt, skriver han i en intervju för DN på mejl.
Han säger sig vara allergisk mot alla former av etablerad makt och att han därför, så länge han kan minnas och så ofta han kan, har försökt konfrontera den.
– Mitt första minne från skolan är när jag blev avstängd i första klass; jag ägnade en hel dag åt att imitera mina föräldrars namnteckningar så att jag inte skulle behöva visa lappen från skolan och hantera deras reaktioner. De kom heller aldrig på mig.
För den här utställningen har han inte förfalskat något, däremot letat i samlingen efter mindre kända konstverk som bara har ställts ut ett fåtal gånger, och försökt vända på maktperspektiven.
– Det finns ett rum i utställningen där vi vänt på konceptet: jag föreslog att man skulle flytta museets förvaringshyllor utan att välja ut konstverk. Rummet bryter mot en av museets grundläggande regler: att ta på sig ansvaret att välja. Resultatet kommer att berätta om huruvida vi kan eller inte kan leva utan det arbete som curatorerna utför. Min gissning är att vi behöver dem enormt mycket.
Det finns inte mycket subtilt över Cattelans konst, men det krävs heller inte mycket skrap på ytan för att något mindre uppenbart och mer allvarligt ska uppenbara sig. I ”Kaputt” ser hästarnas huvuden ut att ha försvunnit in i väggen. Det ryktas att museet är lite nervöst över bland annat detta verk, att det ska väcka upprörda reaktioner. Det vore som sagt inte första gången Cattelans verk gjorde det, även om just ”Kaputt” kan öppna för en annan typ av eftertanke. I en utställningstext från Fondation Beyeler, där ”Kaputt” ställdes ut 2013, finns den historiska återgivningen av horder av hästar som flyr för sina liv från en skogsbrand orsakad av flygbombningar under andra världskriget; de rusar ner i den i dag ryska sjön Ladoga och börjar simma, men sjön fryser på och de fastnar i isen. Kanske ger Cattelan en vy från under ytan, vilket i så fall lyfter ett av hans tidigare uttalanden: om du upprörs över min konst är du blind för vad som pågår i världen. Men även om samhällskritiken och -satiren slår igenom, är det enligt Cattelan själv inget som ligger till grund för hans skapande.
– Jag kan inte säga att min konst säger något specifikt. Jag planerar inte idéer, vägen till verket är en mystisk process där jag försöker frigöra mig från mina tillfälliga tvångstankar. Naturligtvis lever jag också i samhället, jag ser dess motsägelser och jag antar att de är en del av mina egna problem. Varje verk är ett resultat av ett sökande efter en lösning. Det blir inte alltid succé, det märks tydligt på konstverkets kvalitet. Hemligheten med all konst som har ett socialt värde är dess opacitet – man kan aldrig med säkerhet säga om konstnären avsåg en viss betydelse eller dess totala motsats.
Läs hela artikeln här
