Den senaste tiden har flera gallerier som drivs av konstnärer gjort sig hemmastadda i huvudstaden. Fokus ligger på experiment och ofta blir galleriet ett slags konstverk i sig självt. ” Det finns så många bra konstnärer även lokalt som gör konst som verkligen bör visas”, säger Marie Karlberg på galleri Beau Travail.
Bakom ett falurött staket nedanför Sofiakyrkan på Södermalm i Stockholm mognar smultronen samtidigt som plommonen. Marie Karlberg tar en tugga men hejdar sig mitt i bettet när hon inser att en ekorre redan provsmakat. I träden hänger förutom plommon bokstäver i plywood av konstnären Roberto Peyre och textilslöjor av Roda Abdalle. De enorma smultronen, som alltså struntar i naturens lagar och kör en andra mognadsvända i augusti, delar rabatt med en tenninstallation av Gina Folly och en läppstiftsskulptur av Love Is Shouty.
Beau Travail – döpt efter regissören Claire Denis film från 1999 och vars betydelse också är ”bra jobbat” eller ”fint arbete” – är Marie Karlbergs galleri på Kråkberget, inhyst i ett av de röda trähusen i Vitabergsparken och omslutet av en sensommardjungel. När jag besöker galleriet pågår utställningen ”Skulptur projekte 3.0”, där 34 konstnärer deltar med verk som Karlberg hellre vill prata om än om bär och fruktträd. Folk kan ha svårt att veta vad de ska säga om konsten här, säger hon, och tillägger att hon önskar att det inte skulle stå i vägen för samtalet.
– Folk borde ha större respekt för sin egen intuition. Jag medverkade på konstmässan Liste i Basel i somras och där vågade folk både fråga och köpa. Jag anser att konsten är livsviktig för samhällets utveckling och människors möjlighet att bearbeta verkligheten, men i Sverige betraktas konst tyvärr ofta som något oseriöst.
Marie Karlberg är tillbaka i Stockholm efter 13 år i New York, där hon bland annat arbetade på galleriet Reena Spaulings Fine Art. Hon kom tillbaka för att få fri barnomsorg för sin dotter och för att plugga en master på Kungliga konsthögskolan, där hon tog examen våren 2025. Här såg hon också en bättre möjlighet att fokusera på att jobba som konstnär och – vilket var upprinnelsen till Beau Travail – att det fanns ett behov av en annan konstscen än den existerande, där konstnärer kan samlas och utbyta idéer.
– Beau Travail visar konceptuell konst, performance och film av internationella och svenska konstnärer. Det är ett solidariskt projekt där konstnärer samarbetar utan formella roller och där jag till viss del hoppas kunna överbrygga Stockholms geografiska isolering, säger hon.
Bland konstnärsnamnen i ”Skulptur projekte 3.0” finns några som uppmärksammats internationellt men som få i Sverige känner till. Det senare kan även sägas om henne själv, som strax innan hon lämnade New York hyllades av The New Yorkers legendariska kritiker Peter Schjeldahl.
– Jag hade gjort en film som hette ”The good terrorist”, baserad på en Doris Lessing-novell med samma namn, som visades på utställningen ”Greater New York” på MoMA PS1. Schjeldahl ogillade utställningen men tyckte väldigt mycket om min film.
Strax efter att Beau Travail etablerat sig dök ytterligare ett par liknande konstnärsdrivna plattformar upp i Stockholm. Annie Åkerman och Anton Halla är grundare av Cues. Även de har tillbringat mycket tid utomlands och sett vad miljöer och konstupplevelser som går utanför konventionerna kan betyda för både konstnärer och besökare.
– Platser där konsten får vara lite mer experimentell, konceptuell, kanske mindre kommersiell, ger en annan typ av energi för både besökare och konstnärer. Konstnärsdriven infrastruktur spelar en kritisk roll för experimentell konst, ger konstnärer möjlighet att skapa nya nätverk och är ett tecken på en hälsosam konstscen, säger Åkerman.
Cues ligger på Kocksgatan på Södermalm, utan skylt över dörren. Från gården tar man trappan ner i en skum källarlokal och äntrar en sorts filmisk tidskapsel, med tunga stolar och bord i mörkt trä, en liten bar i ena hörnet och ett stort biljardbord med en lågt hängande lampa som samlar ljuset i en cirkel på filtytan.
– Huset är ett kollektivhus och tack vare fantastiskt generösa grannar får vi använda den här lokalen. Vi har också tillgång till gemensamma utrymmen där konstnärerna som ställer ut får bo gratis. Det blir ett sätt för oss att göra det här utan en jättestor budget. Vi är också väldigt transparenta med dem vi jobbar med gällande vad vi kan och inte kan göra och upplever att det i allmänhet finns en väldigt stöttande stämning i Stockholm, även från institutionshåll. Det finns en gemensam känsla av att vi behöver det här tillsammans.
Både Åkerman och Halla har gått masterutbildningar vid Kungliga konsthögskolan och är vana vid konstprojekt som startas på mer eller mindre punkiga sätt.
– Vi ser Cues som ett konstprojekt i sig, vilket jag tror skiljer oss från någon som startar ett galleri med kuratoriell, teoretisk eller ekonomisk bakgrund. Vi har inga satta tidsintervaller för när vi ”måste” öppna nästa utställning, vilket ger större frihet och fler möjligheter.
För tre år sedan startades även galleriet Antics av konstnärerna Max Ronnersjö och Katarina Sylvan. Enligt grundarna är det ett konstverk i sig, som undersöker galleriutställningen som konstform.
– Precis som Max har jag många förvärvsarbeten vid sidan av mitt konstnärskap. Antics drivs av de inkomsterna och vår förmåga att producera, hänga och dokumentera konsten själva. Säljer vi något och täcker ramkostnaden går vi ut och firar! säger Sylvan.
Liksom Karlberg lyfter Sylvan och Ronnersjö det svenska trygghetssystemet som en grundpelare för deras verksamhet.
– Gratis konstutbildning, barnomsorg, sjukvård och kulturskola är förutsättningarna för att vi började göra konst och har energin att fortsätta.
Antics galleriprogram utformas utifrån deras egna och konstnärernas förutsättningar och livssituationer. De konstaterar att tillströmningen av besökare kan variera från två personer till så fullt att man knappt kan röra sig.
– Men antalet är inte det viktiga. Små, informella sammanhang kan vara mer meningsfulla än stora, väldokumenterade evenemang, konstaterar Ronnersjö.
Antics, Cues och Beau Travail har alla samarbetat både med varandra och med större institutioner, och alla är överens om att det viktiga är händelsen på plats: de fysiska mötena mellan människor och med konsten.
I Beau Travails trädgård tittar besökare in – en del är internationella, kanske för att det är sommar men troligast på grund av Karlbergs internationella tentakler.
– Det kommer verkligen mycket folk! Kuratorer från Paris och allt möjligt. Jag känner också att jag har fått varmt och starkt stöd från människor här, inte minst gällande den här platsen, säger Marie Karlberg.
En tid innan starten av Beau Travail gjorde Karlberg en performance på galleriet Issues i centrala Stockholm. På plats fanns entreprenören Ted Valentin som bjöd in till efterfest i ett av husen på Kråkberget, där han driver sin egen verksamhet. Karlberg uttryckte att det var en perfekt plats för ett galleri och Valentin höll med. Sedan dess har Beau Travail bland annat vunnit Nöjesguidens Stockholmspris 2025 som ”en av stadens mest nydanande kokpunkter för samtidskonst” och ”ett rum där praktik och uttryck får röra sig helt fritt”.
Om hon vid Beau Travails födelse främst ville visa och introducera konstnärer som hon lärt känna i New York men som ingen här kände till, har perspektivet nu vridits.
– Det finns så många bra konstnärer även lokalt som gör konst som verkligen bör visas. Jag älskar att kunna göra det här, och det stärker också min egen konst att arbeta med galleriet. Jag ser Beau Travail som mitt kanske bästa verk hittills.
