För konstnären Sin Wai Kin är science fiction nödvändig verklighetsflykt. I sin utställning ”The time of our lives” på Accelerator i Stockholm har hen skapat karaktärer som hen vill att besökarna ska flytta in i.
– Jag vill visa att andra verkligheter är möjliga.
”Kan du känna ibland att du lever någon annans dröm? Att tiden bara passerar förbi och du upplever livet genom en uppsättning godtyckliga beslut som har fattats av någon annan? Som att du agerar utifrån ett manus?”
Känslan av att något inte står helt rätt till med den verklighet vi lever i delas säkerligen av många. För den kanadensiska konstnären Sin Wai Kin blev känslan så påträngande att hen började skapa sina egna universum.
– Jag försöker skapa världar som jag själv vill vara del av och visa att andra verkligheter är möjliga, säger Sin Wai Kin när vi träffas på konsthallen Accelerator vid Stockholms universitet.
Den ljumma hösten har bytts mot oupphörligt regn och på märkligt svenskt manér hör jag mig själv både kommentera detta och komma med en instinktiv ursäkt. Men för Sin, som just deltagit i en biennal i ett nära 40-gradigt Lahore, är den svala vätan bara välkommen. Det här är den 33-åriga konstnärens första separatutställning i Skandinavien, men internationellt har framgångarna redan avlöst varandra. För två år sedan nominerades Sin till det prestigefulla Turnerpriset och förra året mottog hen The Baloise art prize på konstmässan Art Basel.
Den här textens inledande meningar är tagna från Sins nyproducerade videoverk ”The time of our lives”, som när vi ses håller på att installeras i ett av konsthallens större rum. Betraktarna kommer att ta plats mellan två storbildsskärmar, där den ena visar en science fiction-sitcom som skildrar ögonblick ur ett stereotypt helamerikanskt pars liv, och den andra visar en inspelad livepublik som reagerar på det som händer på den motsatta skärmen.
– Den verkliga publiken är på något sätt fångad mellan agerandet och betraktandet. Jag vill att de ska känna sig omslutna av upplevelsen, förklarar Sin Wai Kin.
Sekvenserna följer ingen linjär kronologi eller klocktid utan hoppar mellan nutid, framtid och dåtid. ”There really is an end which follows a beginning, which follows an end, which follows a beginning …” säger karaktären V Sin i en sekvens i filmen, som i en yrvaken insikt om att tiden kanske inte är så linjär som vi tenderar att se den.
– I förberedelserna studerade jag gamla kinesiska och afrikanska koncept där man pratar om cirkulär snarare än linjär tid. Jag var också väldigt inspirerad av relativitetsteorin och idén om att alla har sin egen upplevelse av tid, som påverkas både av våra kroppar och vårt känslomässiga tillstånd.
V Sin-karaktären kom till när Sin utforskade sin egen relation till den typ av femininitet som är norm i västvärlden.
– Genom att inträda den här bombastiska bombnedslagskaraktären kunde jag titta närmare på relationen som jag själv hade med västerländsk femininitet, och separera vad jag hade blivit inprogrammerad att eftersträva från vad jag själv faktiskt ville ha.
Den andra karaktären, Wai King, är ett utforskande av en sorts ohämmad maskulinitet. Tillsammans spelar de ett typiskt sitcom-par som agerar mot tre olika bakgrunder: framtiden, som utspelar sig efter att världen som vi känner den har exploderat; nutiden, som befinner sig i en långsam apokalyps, och det förflutna, som framställs som ett slags idealiserat minne. Sin har inspirerats av fysik, kvantmekanik och kosmologi, och undersöker förutom tid även frågor om objektiv sanning och relationen mellan vetenskap och science fiction.
Läs hela texten: DN.se
