Den är så vacker, säger Liva Isakson Lundin när vi står och tittar på formen av den klockfjäder som hon skulpterat fram i en av de stora cellplastskulpturerna på Konstakademien. Den finns i gamla klockors urverk, förklarar hon vidare, och låter handen följa den vida bågen av klockfjäderns kontur i den uppbrutna mellanrumsformen som karvats ur det vita, gnisslande materialet.
Klockfjädern fanns i den nyss avslutade utställningen på Konstakademien, men det var inte den som fick bära dess namn. Hon berättar att de båda utställningarnas titlar har vandrat fram och tillbaka, och det tycks rimligt om inte annat för att själva ordet, klockfjäder, på något vis rymmer hela hennes konstnärskap. Den lilla, tekniskt funktionella stålkonstruktionen har namngivits med en lyriskt klingande ordsammansättning; det låter som en dikt av Tranströmer, eller kanske Ekelöf – Färjesång, Oktoberspegel, Klockfjäder – kan ni höra hur det klingar?
Inner Room Sealant Touch blev titeln på utställningen på Konstakademien. Sealant betyder tätningsmedel, vilket i Isakson Lundins händer blir poesi även det. I sin sammanblandning får hon material, form, rum och språk att frambringa en melodiös dissonans som klingar märkvärdigt harmoniskt genom kroppen.
Liva Isakson Lundin drog det svenska konstlivets ögon till sig redan när hon gick på Mejan och i sin examensutställning visade långsmala, böljande stålkonstruktioner vars ändar pryddes av ensamma fjädrar som fungerade som lutanordningar mot väggen. I senare verk har hon låtit stora bandstålsrullar hållas på plats av tunna latexmembran vridna till virvlande former; hon har tyglat slingrande, dansande bandstålsformationer med spända rep i en installation liknande en förföriskt vacker labyrint som vid minsta oförsiktig rörelse såg ut att kunna lossna och snärta till betraktaren med en vildsint, okontrollerbar kraft. Härdat fjäderstål har formats in i spjärnande former och tillstånd där spända lägen tillfälligt har vidhållits av omgivande material eller av rummet självt. Oavsett om verken gjorts i stål, latex, gummi, rep, silikon eller cellplast har lyriska rytmer och fjäderlätta former kontrasterat mot materialen och skapat spänningar i kompositioner och balansakter mellan oändliga motsatspar.
I utställningen Klockfjäder finns målningar, men framför allt skulpturer i gips och aluminium. Tunna plåtar har tryckts, pressats och knöglats ihop; sidorna har gjutits genom att lager av gips har applicerats för hand med smekande rörelser. Ibland finns plåten kvar och en tunn aluminiumlinje blottas längs kanten, ibland är den borttagen. I vissa former kan avtrycket från plåten bara anas, i andra är delarna separerade men vilar mot varandra, rummet och podierna. Gravitation, som har varit ett centralt begrepp i många av hennes verk, finns närvarande även här, i målningarnas sjunkande rörelse och i gipsmaterialets tyngdpunkter.
Samantha Harvey skriver i sin Booker Prize-belönade bok Omloppsbanor om sex astronauter och kosmonauter som kretsar kring jorden. Sexton varv runt jorden kretsar de under ett dygn och i farkosten upphör tyngdlagen: ”Här uppe i mikrogravitationen är man en sjöfågel som driver i vinden en varm dag. Till vilken nytta är biceps, vader och ett starkt skelett; vad ska man med muskelmassa till? […] Någon som befinner sig i Mongoliet eller Rysslands östligaste vildmarker, någon som är insatt i sådana ting, kan nu titta upp i den kalla eftermiddagshimlen och veta att en rymdfarkost far förbi och att en människa högt där uppe, högt ovanför något flygplan, försöker lyfta en skivstång med benen, försöker tvinga musklerna att inte ge efter för tyngdlöshetens lockelse, skelettet att inte försköras till fågelhet. […] Utan allt lyftande och svettande och pressande skulle hon [vid återinträdet till jorden] dras ut ur kapseln och falla ihop som en papperstrana.”
Harvey jämför skörheten med fåglar: ”en sjöfågel”, ”fågelhet”, ”en papperstrana”. När Isakson Lundin beskriver sitt förhållande till materialen i Klockfjäder är det som att hon har hanterat en fågelunge. Här har hon för första gången använt sig av aluminium – den vanligaste metallen i jordskorpan, ett grundämne med atomnummer 13, hårdare än tenn, mjukare än zink och mycket känsligt. Varje liten stöt eller ändring av formen lämnar spår. Den fysiska hanteringen och materialens egenskaper syns i de nya skulpturerna, både i aluminiumets knäckar och i handavtrycken på gipsytan.
Hon gillar när det ser ut som att verken nästan är på väg att gå sönder, men möjligheten hon nu har att kontrollera aluminiumet är något hon tidigare, med andra materialval, självmant har undvikit. Här har hon tillåtit sig att ha mer kontroll och låta handens inverkan på materialet synas mer. Men kontrollen och aluminiumets brist på motstånd blottar även en sårbarhet i att alla val nu är hennes och att allt syns och blir kvar.
I utställningen på Konstakademien var det tänkt att cellplastformerna skulle omslutas av gips och gjutas, men det slutade med att cellplasten fick stå för sig själv. Gipset får i stället sin plats i Klockfjäder, både i skulpturerna och i några målningar. I skulpturerna tar gipset form runt plåtarna: det går från pulver till flytande till fast form och suger sig fast mot och kopierar den blanka ytan. Plåten blir en barriär som förseglar gipsytan när den negativa formen gjuts från andra hållet och förhindrar att delarna fastnar mot varandra. Den blir också som ett isolerande skydd runt aluminiumet. De två materialen är känsliga på olika sätt, förklarar hon; gipset är sprött men hårt och tungt, aluminiumplåten är tunn och formbar men bryts inte av. Gipsets härdningsprocess och absorberande egenskaper beskriver Isakson Lundin som ett ”närmande in under huden”, något att sjunka ner i och bli en del av, som att lösas upp.
”I mikrogravitationen tjocknar och stelnar blodkärlen och hjärtmuskeln krymper och försvagas. Samma storslagna rymd som fyller astronauternas hjärtan med extas får dem också att förtvina.”
Samantha Harvey skriver om hur kroppen är i tyngdlösheten, hur den behöver vara stark trots att den bryts ner, hur styrka och svaghet står precis bredvid varandra och ofta går omlott. På Konstakademiens cellplatsskulpturer fanns handavtryck och spår av kroppens hantering av materialet. Cellplasten – för de flesta känd som frigolit – är liksom aluminiumet skört men hårt: den skyddar, värmer och omsluter våra ömtåligaste ting men går själv sönder av minsta stöt. Latex går att expandera men är samtidigt icke-beständig – den bryts ner och ruttnar över tid, byter färg (blir långsamt opak) och förgås i sin avskalade gestalt. I flera av de material Isakson Lundin väljer finns en förgänglighet som tillsammans med spänningen i installationerna får betraktaren att känna av ett slags imaginära känslolägen i hur verken balanserar mot varandra och hålls i position beroende på materialens hållbarhet, rummets form och nivån av spänning.
”De pressar vikter och cyklar ingenstans i tjugotre gånger ljudets hastighet på en cykel som varken har säte eller styre, bara två pedaler monterade på en ställning. De springer tolv kilometer inuti en skinande plåtmodul med utsikt över en snurrande planet.”
Kroppen finns med i Isakson Lundins verk i rörelsen, i avtrycken och i den känslomässiga närheten som också finns hos till exempel den tysk-amerikanska konstnären Eva Hesse. Liksom Hesse har Isakson Lundin gjort verk i gummi, latex, rep och industriella komponenter. Verken balanserar mellan det figurativa och abstrakta, mellan det sköra och starka, det tunga och lätta, det mjuka och hårda – mellan kropp, balans och känslighet. Ur de industriella materialen skapar Isakson Lundin en mellanmänsklighet i sättet hon vrider, vänder och bänder dem; hur hon låter dem balansera på en bristningsgräns. De spända lägena är viktiga – det måste finnas energi mellan och runt verken hon skapar, en parallell stillhet och en ständig rörelse. Verken är bara tillfälligt fixerade i rummet; de är i transit och kan senare anta andra former. Ett drömscenario är att processerna med verken bara ska få pågå.
De industriella materialen drar i henne på grund av sina associationer till byggande och eviga byggprocesser, vilket drar paralleller till en annan tysk: filosofen och kritiken Walter Benjamin, som i sin textsamling Paris, 1800-talets huvudstad skriver om den moderna tidens framväxt och hur järn började användas i vad han kallade ”transitoriska miljöer”. Framåtrörelsen i dessa miljöer återspeglades enligt Benjamin i själva materialet och tekniken. Järnet och senare stålet var en stark symbol för modernitetens framväxt, och i Paris nya passager blickade Benjamin upp mot de sirliga och samtidigt bastanta järnkonstruktionerna som höll upp de sköra glastaken.
”Jag skulle vilja spela dina skulpturer”, säger en kvinna efter ett konstnärssamtal på Konstakademien där Isakson Lundin har pratat om sin utställning. Rytmen och musiken är som sagt närvarande i flera av hennes skulpturer; skisserna till ett kommande verk som ska installeras längs Göteborgs paradgata Avenyn visar böjt stål som trots sin stramhet ser ut att dansa; kroppar böjer sina ryggar eller sträcker ut sina bröstkorgar i bågar uppåt från marken; de dyker ner under den och häver sig upp igen. Det är Göteborgs industriella arv inkapslat i en energi som hakar tag i muskelminnet. I det offentliga verket Standing Waves, som hon och Adèle Essle Zeiss skapade till minne av Avicii, har stålet formats till slingrande ljudvågor som med dansande lätthet sträcker sig uppåt i en asynkron koreografi.
”Där ute krusar sig elektromagnetiska vibrationer genom rymdens vakuum i ringar av himlakroppsljus. Om dessa vibrationer översätts till ljud har varje planets ljus sin egen klack, varje planet sin musik. Ljudet av magnetfält och jonosfärer, solvindar, radiovågorna som fångas in mellan planeten och dess atmosfär”, skriver Samantha Harvey.
Hur skulle Liva Isakson Lundins skulpturer låta om kvinnan på samtalet skulle spela dem? Klingande, virvlande, dovt trevande. Intensivt hamrande, från piano till fortissimo i samma andetag. Ett mörkt legato och ett intensivt staccato; ett tickande – starkt och bräckligt på samma gång när klockans fjäder driver rörelsen framåt. I de nya skulpturerna finns en inre rörelse, en drivande mekanism som klockfjädern berör. Kanske krusar sig i rummet elektromagnetiska vibrationer som förstärker känslan av spänningens balansakt och bristningsgräns, som fångas in mellan verken och dess betraktare. En av motsatspar uppbyggd melodiös dissonans som klingar märkvärdigt harmoniskt genom kroppen.
