Efter decennier av nedläggningar är något på väg att hända för landets medborgar- och kulturhus. Politikerna hoppas att gemensamma rum och ideella föreningar kan bli en del av den svenska beredskapen. Samtidigt är de ekonomiska utmaningarna fortfarande stora.
– Det finns ett akut behov av fler öppna rum som tillåter oss att organisera liv och fritid på ett meningsfullt sätt, säger Elof Hellström på Hägerstensåsens medborgarhus.
I Hägerstensåsens medborgarhus står dörren in till aulan öppen. Det är strax efter lunch en måndag men den stora salen är nästan full. Här pågår en disputation, konstnären Olivia Plender ska försvara sin avhandling, längst bak kryper barn runt föräldrafötter, fler besökare droppar hela tiden in. Olivia Plender forskar på Kungliga Konsthögskolan och har valt att lägga sin disputation här i medborgarhuset i stället för i skolan i Stockholms innerstad.
– Kungliga Konsthögskolan har tillfälligt flyttat in forskning och kurser i huset; under ett år existerar undervisning och disputationer som Olivias sida vid sida med vår egen programverksamhet och det föreningsliv som befolkat huset i decennier, säger Sebastian Dahlqvist, husets verksamhetschef och konstnärliga ledare.
I drygt tre år har han och Elof Hellström, verksamhetsutvecklare och även han konstnärlig ledare, drivit huset tillsammans med sina kollegor några röda linjen-stationer väster om Stockholms innerstad. Jag borde komma tillbaka en kväll säger de, när det är aktivitet i hela huset. Till exempel till någon av studiecirklarna som under hösten engagerat nära 300 personer i alltifrån hantverk till ”vänskapens politik”. Här samlas också nästan 50 medlemsföreningar.
– Här finns schackklubb, bridgeföreningar, folkdanslag, bordtennisseniorer, körer, babyrejv, kulturskola… Vi kan beskriva oss som ett medborgarhus, Folkets hus eller kulturhus, men för 12-åringen som kommer och spelar schack två gånger i veckan är det schackhuset. För någon annan är det folkdanshuset. Eller radiohuset – i källaren har vi en radiostudio där föreningar bland annat sänder på språk som inte representeras på Sveriges Radio, säger Elof Hellström.
Under deras tre år har ambitionen varit att nå ut brett och skapa förutsättningar för fler att skapa en meningsfull relation till platsen. Kvällsmyllret vittnar om att de har lyckats, men utmaningarna flockas samtidigt nästan i paritet med besökarna. I decennier har det pågått en nedmontering av gemensamma samlingslokaler, en trend som accelererat under 2000-talet. Det har skett genom utbyggning av städer och samhällen, i kommersialiserings- och privatiseringssyften och omvandlingar av allmännyttan. Sedan 1998 har 435 folkbibliotek lagts ner runt om i landet, och av de runt 1 500 Folkets hus och parker som en gång fanns, finns bara 500 aktiva kvar.
– Det har pågått så länge och med sådan omfattning att vi i dag saknar ett språk för vad den här typen av hus ska vara bra för. Få känner till hur många gemensamma rum – oavsett om det är Folkets hus, kulturhus eller bibliotek – som gått förlorade de senaste decennierna. Det pågår en ommöblering av vårt samhälle och jag tror inte riktigt vi förstår vidden av konsekvenserna, säger Sebastian Dahlqvist.
Vad ska de då vara bra för, de gemensamma samlingsplatserna? Enligt den nuvarande regeringen ska varje kommun arbeta för ökad gemensam beredskap och erbjuda ”trygghetspunkter” dit medborgarna kan vända sig i kristider. Medborgare uppmanas också att söka sig till föreningar vid ökad oro – vilket enligt Sebastian Dahlqvist och Elof Hellström blir provocerande paradoxalt i ljuset av nedmonteringen. Kapningar av studieförbundens statsbidrag och budgetåtstramningar för kulturella samlingsplatser och verksamheter ökar i dag över hela landet.
Läs hela texten här: Dn.se
