För tio år sedan var det svårt att hitta unga konstnärer som skapade sina verk i vävstolen, men plötsligt är de många. DN har träffat några av dem.
– Vi är så digitala nu att det finns en äkta törst efter hantverk, säger konstnären och curatorn Marcia Harvey Isaksson.
– Det finns en struktur och tydliga ramar för vad man kan göra, men inom de ramarna är möjligheterna oändliga. Trots att jag gör konst har jag ganska mycket av en fyrkantig sida också, kanske är det därför vävningen passar mig.
Gustaf Helsings ateljé ligger i en industrilokal i Midsommarkransen i Stockholm. Ljusinsläppet är generöst och i ena änden ståtar vävstolen, på hyllor trängs stora rullar med tråd i varierande material, på golvet står lådor med garn och trasor. Det har gått tio år sedan vävningen fick honom i sitt grepp, och sedan han gick ut Konstfacks masterprogram Craft i våras har han hunnit vara med i utställningen ”Fresh brew” på Kulturhuset Stadsteatern, ”CMA” i Stockholms stads mäktiga Gasverk, och ”Come nu kom know” i Shoreditch i London.
– Förutom att det är skönt med alla repetitiva moment handlar det också bara om lust. Det är så roligt! Och det är en rent magisk känsla att komma in i vävsalar där furuvävstolarna står på rad. Dofterna, och att de är så … fina.
Gustaf Helsing är inte den enda vävaren som har synts på konstscenen under den gångna hösten. Linnéa Sjöberg, mottagare av Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendium 2018, har visat vävnader på Magasin 3 och Galleri Steinsland Berliner. På Röhsska museet pågår utställningen ”Låt hundra blommor blomma” med vävaren Elsa Pärs-Berglund tillsammans med textilkonstnärerna Shabnam Faraee och Josefin Gäfvert.
Stockholms stadshus firade hundra år bland annat med att beställa verket ”Vakna, somna, vandra” av vävkollektivet Studio Supersju; internationellt uppmärksammade Andreas Eriksson har installerat ett vävt antependium i Lunds domkyrka och visats på Lidköpings konsthall; Sophie Jungqvist, Mariana Silva Varela, Mathilda Dominique, Terese Molin … de är för många för att räknas upp. Ingångarna till vävningen varierar – för Linnéa Sjöberg var det bdsm och sexuella maktutbyten som blev gnistan, för Studio Supersju handlar det om att verka för väven som långsamt uttryck i ett samhälle präglat av effektivitet och snabb konsumtion. Men varför syns väven plötsligt överallt?
Marcia Harvey Isaksson är konstnär och curator och drev fram till nyligen textilkonstgalleriet Fiberspace på Södermalm.
– Under de åtta år jag drev Fiberspace märkte jag ett jätteskifte – ville man se textil 2015 var det nästan alltid någon sorts retrospektiv på en äldre institution som Waldermarsudde. Nu är det som att unga curerar sina egna utställningar, de går ihop och öppnar upp sina ateljéer, visar sitt arbete här och nu. Många har säkert tröttnat på att vänta på att någon ska släppa in dem. Man kan se liknande tendenser med andra hantverksformer, som glas och lera. Och så stämmer det som alla säger: att vi är så digitala nu att det finns en äkta törst efter hantverk.
Konstnären Sara Elggren har under 2023 varit stipendiat på Konstnärsnämndens internationella program Iaspis. Jag hälsar på i hennes vävstudio i Hagastaden i Stockholm, som hon delar med bland andra nämnda Mathilda Dominique. Elggrens fascination för textil hänger kvar sedan hon var liten, med tiden uppmixad med ett växande intresse för både konst och text. I sin nyutkomna bok ”Sara Elggren small works 2014–2022” finns en text skriven av Sara Walker, verksamhetschef för Sveriges allmänna konstförening, med titeln: ”Är det verkligen ett språk?” Enligt Elggren är svaret ja.
– Jag har tyckt väldigt mycket om att skriva men har upplevt ett slags kroppsliga blockeringar i förhållande till text. Vävningen däremot passar min kropp. Den ger energi och kraft, gör mig modigare. Ord är så kulturellt laddade, de är lätta att missbruka och kan begränsa oss på väldigt många sätt. Det gör väven också, men på ett annat sätt och utifrån en annan historia. Vävning känns som ett friare språk att röra sig i.
Hon bläddrar i en bok med handskrivna så kallade vävnoter. Några av dem liknar vanliga noter, några mer koder för teknisk programmering.
– Vävningen har både det matematiska och det väldigt kroppsliga. Tittar man på hur man har läst av noterna historiskt är det absolut en form av kodning – man har konstruerat specifika gränssnitt, tecken och symboler för att bevara information och data så att man kan spela upp den i dag. Det är verkligen en kontakt med historien.
Läs mer: DN.se
