Jag lyssnar på Nina Simones Mr Bojangles när jag skriver det här. Jag lyssnade på Mr Bojangles när jag började läsa boken och jag lyssnade på Mr Bojangles på vägen till intervjun. För att jag läst att titeln på boken, I väntan på Bojangles, inte bara är en blinkning till Becketts klassiker I väntan på Godot, utan att låten inspirerade hela tonen i boken. Till slut tröttnar jag och stänger av. Det gjorde inte Olivier Bourdeaut.
– Många författare spelar samma playlist om och om igen under en skrivprocess för att få till rätt känsla. Jag spelade enbart den här låten. Sången gifte sig med känslan jag ville förmedla, blev hela bokens rytm, en lovsång till familjen och en hyllning till Nina Simone.
– En vän hade fyllt min iPod med musik. Jag promenerade runt i Montmartre, det var kallt, blåste och regnade. Jag hade ingen stadig plats att bo, inget jobb – det var en deprimerande period. Så började den här låten spelas. Även om den är melankolisk var det något med värmen i Simones röst som kändes tröstande. Kort därefter åkte jag till mina föräldrars hus i Spanien för att skriva. Låten följde mig genom hela skrivprocessen.
I väntan på Bojangles är Olivier Bourdeauts succédebut som frälst fransmännen med sin värld av lögner, fantasier och galenskap. En pojke lever med sina föräldrar i en gigantisk våning i Paris. Berättarrösten växlar mellan pojken och pappan, via texter ur pappans dagbok. Hans mamma dansar till Mr Bojangles och får varje morgon ett nytt namn av pappan, det som passar henne bäst för dagen. De kastar alla räkningar i en hög i hallen, har en afrikansk trana som husdjur och kryddar livet med glittrande excesser.
Man brukar säga till barn att de inte ska ljuga. Samtidigt uppmuntrar man dem att odla sin fantasi. Var går gränsen mellan lögn och fantasi?
– Lögner är som en nackdel med väldigt många fördelar. Om alla skulle säga sanningen skulle det pågå ett ständigt krig. Lögner gör livet mer lättflytande. Karaktärerna i boken, i synnerhet pappan, använder lögner för distraktion, han skapar lustfyllda lögner för att roa sig själv. De använder inte lögnerna för att såra någon, de är till för nöjes skull.
Många fascineras av excentriska människor och galenskap, du själv inspireras av paret Fitzgerald [F. Scott och Zelda] och Truman Capotes Holly Golightly [Breakfast at Tiffany’s]. Men både deras och mammans galenskap, visar det sig, föds ur ett stort mörker. Varför är vi så inspirerade av excentriska människor när vi vet att de flesta av dem mår skit?
– Gränsen mellan galenskap och fantasi är extremt fin och väldigt spänd. Mycket handlar också om andras blickar och uppfattningar. Om någon säger ”hen är galen” kommer hen också att upplevas som galen. För hundra år sedan eller så var det en grupp journalister som besökte ett psyksjukhus. När de skulle gå blev de inte ivägsläppta, för deras påstående ”jag är frisk, jag är frisk, jag är frisk” är i sig ett tecken på galenskap. Allt man behöver göra för att övertyga en annan person om att någon är galen är att säga att hen är galen. Blicken har frusit. Jag har träffat extremt många läsare, tiotusen eller fler, och de flesta attraheras av den fantasivärld som boken målar upp. Mammor önskar samma frihet som mamman i boken, de lockas av att inte vara låsta av alla konventionella måsten. Det blir frihetsbejakande.
Är föräldrarna i boken bra eller dåliga föräldrar?
– Jag vet inte. Jag tycker att det är viktigt att man lär ut den där frihetskänslan till barnen, men det är inte lätt. Galenskapen och fantasin skiljs åt av förnuftet och det gäller att ha en fot i varje värld. Det är en väldigt fin balans och det tar bara en sekund, en kommentar, för att du ska dra dig mot det ena eller det andra hållet. Det är en konstant spänning.
Trots alla lögner och excesser känns det som att pappan ändå lyckas någorlunda, han skulle aldrig korsa gränsen till galenskapen om det fanns risk att hans son skulle ta skada?
– Nej, exakt. Pappan är bron mellan verkligheten och fantasin. Han håller ihop familjen, bär den i sina armar.
Det finns en barnbok som heter Mademoiselle Oiseau som handlar om en dam med stort yvigt hår som bor i en förtrollande takvåning i Paris. Hennes värld är också en förvrängning av verkligheten: ”det som är sant och allt det som nästan är för bra för att vara sant men likväl är sant ändå.” Jag tänkte på den när jag läste din bok och funderade på vad som egentligen är skillnaden mellan en barnbok och en vuxenbok, förutom eventuella ordval och formuleringar?
– B–ra fråga. Jag hade en redaktör på ett stort förlag som bara läste de partier som är skrivna med barnet som berättare och klassade den som en barn- och ungdomsbok. Det gjorde mig besviken, jag tyckte själv att den hade fler lager. Och det är ett drömlikt fenomen som har hänt med den här boken. Barn i tioårsåldern läser den, deras föräldrar och deras mor- och farföräldrar gör det också. För mig är det bokens verkliga succé. Folk tar in och ser det de vill se själva, det är som ett ständigt ge-och-ta-förhållande med läsaren.
– Så jag kan inte säga exakt vad det är som är skillnaden. När den där redaktören tillslut fick delarna som var skrivna av pappan tyckte hon inte om boken längre. Så jag bytte förlag. Synd för henne.
Fotografi Louise Enhörning
Grooming Alexandra Aronsson, Agent Bauer
