Startsidan

Strid – och sedan evig frid

Läs hela artikeln från Below Beneath  2 november, 2016

Föreställning: Missionären, 28 oktober 2016
Plats: Dramalabbet
Av: Malin Hellkvist Sellén
Regi: Malin Hellkvist Sellén
Produktionsledare: Anne Koutonen
Produktion: Malin Hellqvist Sellén i samproduktion med Norrlandsoperan
Medverkande: Lotti Törnros och Meliz Karlge

I november spelas föreställningen på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby.

Platserna är få, 35 stolar i en ring i en kal sal. Tre golvstående gigantiska spotlights lyser på oss och de två skådespelarna som sitter med i ringen. Rakt i ansiktet, på hela oss. Alla är lika exponerade. Vi åskådare är också del av föreställningen, innan vi gick in fick vi välja ett nytt namn, små namnskyltar som skulle fästas synligt på bröstet. Jag välkomnas som Ada. Skådespelaren Lotti Törnros karaktär från förra sekelskiftet tittar mig djupt och länge i ögonen. Vi välkomnas in i den kyrkliga gemenskapen, in i den kvinnliga samvaron. Jag borde känna mig uttittad, gillar i vanliga fall inte sådant här. Nu är jag dessutom här själv, desto mer utsatt, har ingen att vända mig mot för ett generat leende. Men jag känner mig märkligt nog mest lugn. Och välkommen.

Lotti Törnros och Meliz Karlge berättar om de kvinnliga rörelserna runt förra sekelskiftet. Om utbrytarna som vågade bilda front mot de rådande strukturerna, ropa ut kvinnans värde och leva sina sanna jag. De kristna gemenskaperna var starka, här arbetade man tillsammans med mission och väckelse. Då som nu fanns kvinnor som älskade andra kvinnor och föreställningen är ett sätt att börja återskapa rum för dem i historien.

Skådespelarna sitter på varsin stol mitt emot varandra med rummet emellan sig. Reciterar citat ur vad som låter som brevkorrespondens eller dagboksanteckningar, kanske är det bara tankar. De pratar om blickar, hjärtslag, rus och längtan. Om oblygt flörtande under kyrkkaffet, om inledda relationer och sorgen över att under ett helt liv få träffa sitt livs kärlek fyra gånger.

Törnros och Karlge har en värdighet tung som bly och en kemi som dallrar i luften. Den går tvärs över rummet när de sitter på sina stolar och sjunger lovsånger. En med gitarr, en med dragspel. De sjunger i stämmor, sjunger ut sin själ i en mix av kyrklig öppenhet och känsloladdad desperation.

I en scen stiger de upp och närmar sig varandra, stannar med ansikte och kroppar tätt intill. Tittar varandra i ögonen i elektriskt laddat samförstånd. Andningen blir häftigare och rörelserna sökande, som i dans, trans. De känner in varandras energifält, två laddade motpolsmagneter som vill närma sig men aldrig nuddar. Det är hypnotiskt, de vajande kropparna komiska, andningen allt mer frustande. När de närmar sig klimax är ringen ett kollektiv av illa dolt fniss. Jag tänker på Meg Ryans klassiska fejkorgasm i När Harry mötte Sally men här finns ingen gräns mellan den sexuella upphetsningen och väckelsen. De är förlorade i den heliga anden – andlig, kroppslig eller utomkroppslig gör det samma.

Innan vi går hem bjuds vi på syltkakor. Skådespelarna tar precis som under det inledande välkomnandet varsitt halvvarv, bjuder på kakor med ett innerligt varsågod och sugande ögonkontakt.

Vi har alldeles innan bevittnat ännu en dans/möte/väckelsescen, denna gång med fysisk beröring och ett ännu mer bisarrkomiskt klimax som utmynnat i ett allvarligt ”nu stillar vi oss” och efterföljande lovsång. Jag har kaksmulor i håret och drabbas av ett förödande tonårsfniss som inte vill sluta. Några har samma svårigheter som jag, ryggarna hoppar, tårarna rinner. Andra är mer slutna, ser det komiska men även det allvarliga i budskapet. Kombinationen av religiös korrekthet, kostymens kyskhet, den skoningslösa ljussättningen och den fysiska och verbala frisläpptheten, är befriande. Frånvaron av kvinnor i historieskrivningen, av berättelser om lesbiska relationer, är deprimerande. Men Malin Hellqvist Selléns återskapande är långt därifrån. Det är livsbejakande. Leende.

Som näst sista sång framför Törnros och Karlge Lina Sandells psalm Har du mod att följa Jesus från 1858. Ytterligare en gång går den religiösa dragningskraften ihop med livslängtan, törsten. Vad det är vi ska ha mod till kvittar egentligen, så länge det handlar om det mod som avgör livet.

Har du mod att följa Jesus
vad det än kan kosta dej?
Har du mod när världen hånar
och till motstånd reser sej?

Har du mod att bli en kristen
och ta steget riktigt ut?
Har du inte mod att börja,
hur går det då till slut?

Inte kan den staden döljas
som är uppbyggd på ett berg,
inte kan den tro det heller,
varav livet fått sin färg.

Om din Frälsare har blivit
för ditt hjärta riktigt stor,
se, då måste du bekänna
inför världen vad du tror!

Världens ogunst eller bifall
gäller sedan inte mer.
Kristi ära blir det enda
som du för ditt öga ser.

Pröva dej, det gäller livet,
den som ej är med är mot.
Har du hittills motstått Herren,
böj dej nu vid korsets fot!

Bed om frälsning, bed om rening
genom Jesu Kristi blod.
Bed om kraft att följa honom,
bed om heligt hjältemod.

O, besinna vad det kostar,
överväg din sak i tid:
korset först och kronan sedan,
strid – och sedan evig frid.

Böcker