Startsidan

Kvinnliga riddare strider mot patriarkatet

Läs hela artikeln från Svenska Dagbladet  29 april, 2019

Legenden om Jeanne d’Arc slår an tonen för Helena Blomqvists nya utställning, där kvinnor i rustning befolkar en sagovärld fylld av symbolik. Men denna gång fungerar inte bildmagin fullt ut. När kvinnoarmén tar av sig hjälmarna bryts förtrollningen.

Helena Blomqvists fotoserier är ofta något att falla huvudstupa in i. Jag är inte ensam om den känslan, Blomqvist har en stor beundrarskara, som liksom jag tenderar att bli ett med de världar som hon under femton år skapat med både teknisk och idémässig briljans. Som fotoserien ”Florentine” från 2016, där den forna balettdansaren Florentine Stein försvinner in i förskönade minnen och drömmar från förr, eller ”Slumberland” från 2013, där en pojke flyter omkring i ett slags magisk parallelldimension till Vildingarnas land.

På Galerie Forsblom visas nu ”Den stora tystnaden”, där en stilla kvinnorarmé befolkar platser – mäktiga landskap, obefolkade städer och öde teatersalonger – som stelnat i en väntan på något som ska komma, eller kanske i ett vakuum efter en sista strid. Legenden om Jeanne d’Arc sätter tonen, och som vanligt kan man känna igen kompositionerna som frusna scener ur klassiska filmer och stora konstverk. Blomqvists fotoserier är ofta mättade med referenser till film, fotografi, mytologi och kulturpolitiska händelser.

På en strandkant till en sjö står en riddare i rustning och blickar ut över de mäktiga bergen på andra sidan. I sjön simmar svarta svanar. ”Cygne noir” heter verket, vilket är franska för just svart svan. Men ”Cygne noir” är också en annan benämning på svarta svanen-teorin, som innebär att något inträffat som ansetts omöjligt, som kommit som en överraskning men haft stor effekt.

Det står ingenting om någon kvinnokamp i Helena Blomqvists utställningsbeskrivning, men jag tror inte att jag är ensam om att uppleva hur kvinnorna på bilderna, trots sina tunga rustningar, lika gärna skulle kunna stå bredvid mig i rummet, eller utanför på gatan, och vara del av dagens pågående kvinnorörelse. Kanske är det denna ”omöjliga” kamp som Blomqvist i sina bilder beskriver som genomförd. Eller så pekar det mot alla de omöjliga kvinnokamper som genomförts genom historien, där Jeanne d’Arc, som mot alla odds utsågs till den franska härens överbefälhavare, själv utgjorde en.

Fotografiernas stilla miljöer sätter känslan för hur kampen förs: med lika delar handlingskraft och handlingsförlamning. Rustningarna och vapnen visar på handlingskraft, stillheten på handlingsförlamning. Bilderna är mättade av symbolik, men något gör att jag inte drabbas som jag brukar. Kanske är det den påtagliga igenkänningen som den här gången tyvärr bryter den vanliga Blomqvist-magin. När hjälmarna tas av och ansiktena visas, tar sig kvinnorna ut ur bilderna och in i gallerirummet. Kvar blir en fond, som inte berättar så mycket alls.

Att Helena Blomqvist visar ansikten är i sig inget nytt, hon har även tidigare arbetat med ansikten på djur, dockor, barn, i några fall även vuxna kvinnor. Men de har då smält in i bilden, redigerats in i omgivningen så naturligt att jag trott helt och fullt på deras parallellvärd. Här blir kvinnornas blickar och poser för nutida och närvarande, och samtidigt del av ett distanserat skådespel som bryter av mot bakgrunderna. Som mer än att skapa en ny värld blir kulisser. Och kvinnornas rustningar bara kostym, rekvisita.

”Den stora tystnaden” faller inte helt på detta. Blomqvist har sin tekniska finess, sin fullständiga kontroll över hantverket. Och landskapsmiljöerna, referenserna och tolkningsmöjligheterna väcker beundran och intresse. Men guldkornen är färre än vanligt. De är för mig de fotografier som inte visar några ansikten, utan som på ett mer subtilt sätt får betraktaren att vilja gräva sig in i historien och bli del av den stilla väntan på upptrappningen, eller den tysta utandningen efter kampen.

Böcker