Utställning: Klimt and the Women of Vienna’s Golden Age, 1900–1918
Plats: Neue Galerie i New York
Det där att stå öga mot öga med en målning som är värd nästan en miljard. Det kan funka på Louvren, kanske på Moderna: det där att inte tänka på den aspekten. Det finns en distans i museibyggnaderna, i förväntan över vad man vet att man ska/kan få se. Upplevelsen kan vara knockande även där, jag har varit med om det. Känslan av total kapitulation inför konsten. Men de stora museirummen för oftast med sig något slags svårdefinierat avstånd.
Tanken om distansen kommer när jag besöker Neue Galerie på Upper East i New York. Lokalen har mer likheter med en pampig gammal lägenhet än the usual storslagna museet, eller för den delen det (distanserande) vita galleriet. Mörka träväggar med snickerier, fönster som släpper in helt vanligt solljus, möbler som skulle kunna fungera som hemmamöbler. Mindre rum, så som det är i hem, om än i hem deluxe. Ingen distans någonstans.
Jag står där mitt i ett av rummen, öga mot öga med Portrait of Adele Bloch-Bauer II, som 2006 såldes till galleriets ägare för nära en miljard. Jag står även öga mot öga med Portrait of Adele Bloch-Bauer I, som till stor del målats i guld. När en av dem är framför mig är den andra snett bakom. Jag har storslagna kvinnor runt mig åt alla håll. Jag drabbas av samma känsla som de gånger jag blivit starstruck på ett crazy person-sätt, när jag plötsligt fått syn på en människa som visst är känd men inte så, som fått hjärtat att bulta sig ur kroppen.
I elva-, tolvårsåldern hade jag en crush på Klimt. Eller snarare på hans kvinnor. Köpte sådana där mjuka långa bokmärken, väggalmanackor, planscher. Hans pråliga blomsterutsmyckningar fick mitt pre-tonårsromantiserande jag att flippa. Som med det mesta jag romantiserade då (innan dess var det Monet som jag sedan helt avfärdade som en töntromantiker), fick jag senare en idé om att Klimt var fånig. En banal konstnär som inte intellektualiserade nog. Som jobbade med skönhet, rätt och slätt. Lättköpt och simpelt.
Så står jag där, mitt bland alla dessa kvinnor. I en lyxlägenhet på Upper East. Och blir i ett slag mitt elvaåriga jag, med en puls som bultar sig ur kroppen.
En miljard är en fantasisumma. Men i rummet där och då känns den rimlig.
