Man hade kunnat tro att Amory Show i New York skulle ha ett politiskt fokus i protest mot Trump-regimen. I stället slås Karolina Modig av en betydligt mer nedtonad konstmässa än väntat.
I början av december, ett par veckor efter att Trump valts till USA:s president, var det konstvecka i Miami och den samlade amerikanska konsteliten var i chock. Oron var påtaglig. Någon månad senare kom också Trumps hot om att helt avskaffa de statliga bidragen för konst i hela landet. Blir det så kommer främst konstutbildningarna, mindre institutioner och gallerier, oetablerade konstnärer och mer radikala satsningar, att påverkas betydligt. På Art Basel Miami dominerade den politiska slagordskonsten och Trumps pärlband av provocerande beslut har sedan dess skapat ytterligare stora protester från konstvärlden.
Tre månader efter Miami besöker jag The Armory Show i New York, en av stans viktigaste konstmässor, med 210 representerade gallerier från 30 länder. I New York, det största motståndsnästet mot Trump-regimen, var mina förväntning att de politiska budskapen skulle slå i taket.
Men Armory-mässan var betydligt mer nedtonad än väntat. Visst fanns det politiska budskap, bland annat genom sektionen Focus där tolv konstnärer utgått från frågeställningen ”What is to be done”. Men det var budskap som smög sig på. Ett av de verk som bar på starkt budskap utan att skrika var en målning av Titus Kaphar, The Cost of Removal”, inspirerad av Trumps upphängning av ett porträtt av Andrew Jackson, president mellan 1829–1837, i ovala rummet. Jackson sitter på en häst med sina slavars namn nedskrivna på långa tygremsor som fästs med rostiga spikar i Jacksons ansikte.
Det nyinstiftade priset för mässans bästa bås gick till Mariane Ibrahim Gallery, som visade en soloutställning med tysk-ghananska konstnären Zohra Opoku. Opoku’s verk uppmärksammar med subtil precision modeindustrins politiska och psykologiska relation till afrikansk historia och individuell samt social identitet.
På sina ställen glödde även feminismen till, bland annat genom galleristen Jeffrey Deitchs installation ”The Florine Stettheimer collapsed time salon”, som drog mässans största publik. Stettheimer var en feministisk modernistpionjär, som skapade en plattform för konstnärer, författare, musiker och tänkare. I Deitchs knallrosa bås med cellofanridåer visades konstnärer som inspirerats av Stettheimers verk, däribland Cecily Brown vars verk sålde slut under mässans första VIP-timmar.
Till skillnad från på Art Basel-mässorna, där den typen av installationsbås är relativt vanliga, blev Deitch här en total showstopper. Det låg dessutom mitt på det centrala ”torget”, där Yayoi Kusamas Platform-verk ”Guidepost to the new world” fick breda ut sig. Platform var en sektion med tolv verk i storformat som placerats ut på olika platser i lokalen. Curatorn Eric Shiners vision var att bryta monotonin på mässan och göra den mer välkomnande och överraskande. Kusamas ”40-by-40-foot garden of biomorphic penises” på knallgrön konstgräsmatta lyckades onekligen med syftet.
En röd banderoll av Diana Fonseca med texten ”The struggle continues”, med o-et format som en kvinnosymbol, täckte väggen hos The Apartamento från Havana. Feminismen regerade även hos Richard Saltoun Gallery, som visade en fotoinstallation av feministiska konstnären Renate Bertlmann. Men generellt verkade gallerierna vara mer fokuserade på kommersiell försäljning än på politiska ställningstaganden.
Sverige representerades av Wetterling Gallery, som gjorde sin största mässatsning någonsin. De presenterade en soloutställning med tvillingbröderna Doug & Mike Starn, vars verk reflekterar över rock ’n’ rollens inflytande i samhället. Här fanns porträtt och målningar gjorda direkt på gamla skivomslag, där skivan kunde tas ut och lyssnas på (en vinylspelare snurrade under mässan runt skivor plockade direkt ur verken på väggarna). Finsk/svenska Forsblom Galerie var del av Platform-sektionen och presenterade en stor Ai Weiwei-skulptur.
Utöver Deitchs rosa installation var Pace Gallery en publikfavorit. En gigantisk betongkub med titeln ”Drifter” flöt sävligt omkring i luften. Den fascinerade publiken (undertecknad inkluderad) försökte utan framgång förstå hur det hela fungerade. Bakom det poetiskt vackra men samtidigt lite hotfulla verket står Studio Drift-duon Ralph Nauta och Lonneke Gordijn. Duon berättade att ”Drifter” är gjord av betong och använder robotteknologi, men exakt hur det fungerar ville de inte avslöja. Ett val som lät verket behålla sin magiska aura och gapande publik.
The Armory Show var sammantaget, i sann New York-anda, mindre flash och färre Prada-skor än på Art Basel; färre unga kvinnliga sällskap med uppumpade läppar än i Miami. Rikedomen fanns där men var nedtonad, liksom de övergripande konstintrycken. Försäljningsmässigt pratades det om en eftertänksam samlarskara som tillät sig reflektera snarare än att kasta sig in i hetsiga huggsexor.
En del gallerier sålde slut första dagen, medan andra märkte en viss avvaktan, skapad av det politiska läget som tycks hålla konstvärlden i ett slags halvdepressivt limbotillstånd. Men avvaktan var i det här sammanhanget enligt många inte bara negativ, snarare en sund normalisering från den vansinnesstegring som pågick fram till 2016, med spekulationsförsäljningar som sällan för något långsiktigt gott med sig.
Bild: Publikmagneten ”The Florine Stettheimer collapsed time salon” visas på Deitch Gallery i konstmässan The Armory Show som pågår i New York 8–11 mars. Foto: BFA/The Armory Show
