I Astrid Svangrens nya galleriutställning är det målningarna som skiftar mellan flyktiga minnen och suddiga trauman som griper tag i Karolina Modig. Och i Anna Pajaks debututställning ser hon spår av Hilma af Klints drömlika abstraktioner.
Redan från gatan syns Astrid Svangrens största installation i utställningen ”Everything changes” på Anna Bohman Gallery: en träställning där infärgade nät i höstlika toner och varierande masktäthet hänger bredvid glansig cellofan och långa tygkedjor. Jag har sett verket på bild och har haft svårt att känna entusiasmen, men på plats är det som att associationerna vräker sig fram: de hoppar från rymden och rave till vinande fiskenät, en trött Askungen som hängt sin sönderdansade klänning på vädring, eller skrynkliga tankar upphängda för att redas ut.
På en stor plexiglasskiva som vilar mot golvet sitter silkespapper i samma färgskala som näten på ställningen. Rosaskimrande plast rinner ner från skivan och vidare ut på golvet. Jag förvånas över alla tankar som även detta verk väcker – något som hänger med även in i nästa rum, där docksängar med nålpenetrerad skumgummi står uppställda bredvid bivax i små högar, minimala vattenkannor och burar, musselskal och snett klippta bitar av spets- och sammetstyg. De är som splittrade barndomsminnen. Någonting i Svangrens känsla för färgkombinationer, hennes varsamma hantering och val av material och förståelse för kompositioner och kontraster gör att verken växer sig större än sig själva.
Fyra större målningar tar upp samma färger som installationerna. Uttrycket påminner om Helene Billgrens tidiga ’’teckningsmåleri’’ och ibland om Florine Stettheimers myllrande miljöer. Här syns fågelburar, vippkjolar, katter; hästhuvuden, hovar, rosetter och jag ser mina egna skolböckers marginaler framför mig: naivt klotter som här förvandlas till virvlande, associationsrika spiraler. Målningarna blir berättelser som skiftar mellan ljus och mörker. Det är som att de är ofärdiga och kompletta samtidigt, uppbyggda av flyktiga minnen och suddiga trauman. Hela utställningen gör överraskande starkt intryck på mig, särskilt målningarna fäster sig ordentligt.
På andra sidan Birger Jarlsgatan visas Anna Pajaks utställning ”Undreamed” på Stene Projects. Anna Pajak gick ut masterprogrammet på Kungliga Konsthögskolan i våras och hennes verk visas parallellt på Konstakademien, i en på grund av coronapandemin senarelagd examensutställning. Många av Pajaks verk går från golv till tak, de tar för sig både i storlek och utförande.
Tre målningar hänger i Stene Projects gallerilokal, två stora och ett mindre. Liksom en av Anna Pajaks inspirationskällor, Hilma af Klint, skulle hon kunna kategoriseras som en abstrakt symbolist. Verken på Stene Projects domineras av olika blå nyanser kombinerade med varmare koralltoner, och Pajak har onekligen känsla för färg och form. Helfärgade ytor spelar fint mot partier där färgen har spätts ut och torkat in som blöt akvarell.
Hilma af Klints drömlika abstraktion finns där, men associationerna drar snarare till futurism än till esoterism och andlighet. Mörkblå bollar svävar som symmetriskt synkade meteoriter i flera konstverk, estetiken drar tankarna till Star Wars och drömtillstånd.
Storformaten tar för sig och jag skulle gärna se fler stora verk intill varandra, se hur de spelar mot varandra. Den här gången är det den mindre tavlan ”Control” som suger in mig mest. En romb dras ut mot tavlans kortsidor – den sugs mellan kanterna, ser ut att vara i rörelse och streta emot. Det är skickligt gjort. I de stora märker jag att jag letar efter ett ytterligare lager eller dimension, jag skulle jag vilja känna perspektivets djup ännu djupare. Nästa gång jag ser Anna Pajaks konstverk hoppas jag att det lagret har trillat på plats.
