Sveriges just nu mest spännande konstnärsduo stavas Djurberg/Berg. De har hyllats för sitt konstnärskap långt utanför Sveriges gränser, där färgglad estetik spelar mot mörka berättelser. Nu tar de en delvis ny riktning, där berättelsen får stå åt sidan för dig.
Jag hade hoppats få en glimt av ett pågående någonting. En animation, en halvfärdig lerfigur. En musikslinga i bakgrunden, en skymt av processen bakom konstnärsduon Djurberg/Bergs drabbande verk. Men över Skype-linjen mellan mig i Stockholm och dem i Berlin avslöjas ingenting. När vi kopplats upp ser jag Hans Berg i en soffa framför en stor vit vägg i deras gemensamma studio. Vi hinner hälsa innan Nathalie halkar in i bild (Hans förklarar att golven är så halkiga att de skulle behöva sockiplast). Tolv års samarbete märks, meningarna går in och ut i varandra: en börjar, den andra fyller i. En berättar, den andre bekräftar. Någon försöker hävda en motsats men de landar alltid i ett synkroniserat medhåll.
Nathalie Djurberg (f. 1978) och Hans Berg (f. 1978) mixar animationer och skulpturer med musik i dramatiserade scener, laddade med mänskliga och djuriska begär. I Nathalie Djurbergs tragikomiska leranimationer sätts färgstarka lerfigurer i barnprogramestetik i sammanhang härjade av naturliga instinkter som lust, girighet och avundsjuka. Hon är idag en få internationellt hyllade svenska samtidskonstnärer.
Musikern och ljudkonstnären Hans Berg adderar ett musikaliskt lager till Djurbergs visuella skapelser. Musiken har genom åren blivit en allt mer integrerad och viktig i processen, den senaste tiden på grund av att konstnärskapet tagit en delvis ny riktning.
På Sven Harrys Konstmuseum visas fyra Waterfall Variations, ur en serie av sex nyare videoverk i stop motionteknik, föreställandes teckningsanimationer av vattenfall med breda färgstråk som vandrar över de exotiska landskapen. En fristående skulptur ur konstverket A Theif Caught in the Act visas också, båda verken för första gången för en svensk publik.
Håller ni med om att estetiken i ”Waterfall Variations” är annorlunda mot mycket annat ni gjort?
ND: Ja, även om jag har gjort kolanimationer och teckningsanimationer förut. Den stora skillnaden ligger nog i att det är abstrakt, eller semiabstrakt. Att det inte finns en narration på samma sätt som i de tidigare teckningsanimationerna.
Vad ligger bakom det nya uttrycket?
ND: Vi ville skapa några verk med små variationer, som i princip bara skulle handla om det känslomässiga tillstånd man hamnar i när man betraktar det och lyssnar på musiken. Musiken gör ofta så mycket mer än något som bara är visuellt. Det visuella lämnar alltid en distans mellan betraktaren och verket. Musiken går inte att distansera sig från på samma sätt. Den finns där och man reagerar oavsett om man vill eller inte.
HB: Det visuella är ganska minimalt i Waterfall Variations. Animationerna är i princip rörlig teckning. Musiken är däremot stor och kraftig, det är den som gör verket intensivt.
Nathalie, hade du en tanke om vilken musik du ville skulle illustrera verken?
NB: Nej. Eller jo det hade jag väl. Fast det blir aldrig så. Det intressanta i den konstnärliga processen är att du har en idé som känns väldigt solid och klar. Men att genomföra den praktiskt är en helt annan sak. Jag hade en idé om vad jag trodde att musiken skulle vara, men eftersom det är så flyktigt kommer jag inte ihåg vad ursprungstanken var. Hans satt med musiken till det första vattenfallet när jag började animera det andra. Eftersom vi har studios bredvid varandra hörde jag den på loop.
Det måste ha påverkat ditt arbete?
ND: Ja, det gjorde det. Det gör det. När en liten melodislinga går i princip nonstop 24 timmar om dygnet skapas något slags tranceartad stämning.
HB: Jag var tvungen att testa för att veta att man inte skulle bli helt tokig när man hört den tio gånger. Det är väldigt hypnotisk musik, pausas aldrig.
Vilken känsla vill ni att verket ska förmedla?
HB: Jag förmedlar den känsla jag själv fick när jag såg Nathalies verk och omvandlade den i musik. Men jag har ingen aning om vad betraktarna får för känslor av musiken. Det kan vara helt tvärtom. Det jag tycker är otroligt fint och mjukt kanske någon annan tycker gör ont.
ND: För mig handlar det mer om att väcka en reaktion, ett emotionellt svar. Det skulle kännas begränsande att tänka att jag vill att någon ska uppleva en specifik känsla. Mitt arbete handlar om vad jag vill uppleva eller är intresserad av just då. Om någon annan får ut något av det är det otroligt fint, men jag kan aldrig veta om skulle vara mer berikande för betraktaren att tycka illa om verken än tvärtom.
Berätta om det andra verket, A Thief Caught in The Act. Det har visats i olika stor omfattning på olika ställen?
ND: Verket består av separata skulpturer som vi vid några tillfällen har visat tillsammans, upp till sju fåglar på sju bord. Men varje skulptur står för sig själv.
HB: Skulpturen består som sagt av en fågel som står på ett bord och stjäl färgglada piller. Vid bordet står en lampa på timer. Den går på som en stor, stark strålkastare och fångar fågeln i akten. Men det är lika mycket betraktaren som hamnar i ljuset.
ND: För mig handlar verket om desperation.
Jag får associationer till övervakningssamhället någon form av desperat underhållning, Hunger Games, Idol…?
HB: Ja, allt det där också! Det är väldigt mångbottnat. Pillren och fåglarna är också lika: jättefärgglada fåglar och jättefärgglada piller. Tar fåglarna pillren för att de ser ut som pillren, eller ser de ut som pillren för att de tar dem?
ND: Jag tänker på hemmafruarna som brukade knapra piller och dricka vin i något slags hausfrau-mix. En verklighetsflykt, för att dämpa något eller komma bort från det tillstånd man befinner sig i. Att inte orka vara kvar.
Idén kom till när vi hade bott länge i Berlin och flyttade tillbaka till Sverige. Det var extremt påfrestande att komma från en storstad och flytta ut på landet. Jag fick nästan svindel av att det var så tomt och mörkt. Vi brukade trösta oss med att gå till kiosken och köpa godis på kvällarna. Det var helt kolsvart och med jämna mellanrum kom stora långtradare förbi. Det extrema ljuset från strålkastarna bländade oss totalt. Den tiden gjorde att jag började tycka otroligt mycket om ljus.
Man kan titta på skulpturerna när ljuset är på, om man inte står i ljusets riktning. Men man kan inte själv bestämma när man ska titta på dem.
Det måste påverka betraktaren att få den där bländningen rakt i ansiktet.
ND: Ja precis. Det är det som är verket. När jag började hade jag en tanke om att det bara skulle vara ljuset, så när jag förstod hur viktigt det var med fåglarna och det som är på bordet blev jag både besviken och förvånad. Lite på samma sätt som att jag tycker att musiken är en sådan extremt stor del av både leranimationerna och teckningsfilmerna. Men eftersom man inte kan se eller ta på den tänker man inte på det på samma sätt där.
Ni arbetar med storytelling, skulptur, teckning och musik. Är alla element lika viktiga?
ND: Den senaste tiden har jag inte varit så intresserad av storytelling. Jag har varit mycket mer intresserad av tillstånd.
HB: Ja, historien har försvunnit lite. Verken har blivit mer platser att gå in i. A Theif Caught in the Act har väldigt mycket outtalad historia i sig, det finns ett före och efter.
ND: Det är mer introvert nu och jag tycker att betraktaren får mer plats. När det inte finns en historia handlar det mer om den som tittar. Det mer utrymme för tolkningar, att inte gå på exakt det man ser.
Vad är nästa steg för er?
ND: Vår första utomhusutställning öppnar i Wanås nu i vår, och i juni en utställning på Konstraum Dornbirn i Österrike. Annars handlar allt om de nya idéerna. Jag gör leranimationer just nu, aningens mer abstrakt än tidigare. Sen får jag får se var mitt intresse leder mig.
HB: Jag har en idé om att göra en skiva av musiken från utställningarna.
Skulle det då vara konst eller musik?
ND: Haha!
HB: Då blir det musik. Jag har gjort så mycket musik för våra installationer och filmer, och jag skulle vilja presentera den utanför ett konstsammanhang.
ND: … vilket ju bara är något du har bestämt! Du skulle lika gärna kunna säga att det är konst.
HB: Men jag gör inte konstmusik i den bemärkelsen att jag har ett koncept och en massa konstiga ljud. Det jag gör är rätt poppigt för att vara i konstsammanhang. Tillsammans med konstverken blir det en helhet. Jag kan inte ta vad som helst, men om jag plockar ut viss musik och lägger på skiva skulle det bli musik.
Musiken från Waterfall Variations, skulle den funka?
HB: Ja. Vissa delar av den.
De nickar, är överens. En dörrklocka ringer och Hans reser sig för att öppna. Diskussionen med Nathalie går över i ett samtal om internationalisering, konstmarknad och konstnärlig frihet, och landar i ett konstaterande om att så länge konstnärens process är fri kommer det viktigaste med konsten att finnas kvar. Hans kommer halkande tillbaka (det var en försäljare som ville kränga fryst mat) och vi avslutar samtalet med ett hejdå och en nedkopplad Skype-linje mellan Stockholm – Berlin.
